Vilken typ av person är du när olycka är framme? Är du den som lägger dig platt på marken, och kanske sparkar i golvet (inombords i varje fall) som en trotsig treåring? Eller är du personen som snabbt borstar av dig gruset (ja, ni får öva er på att tänka i metaforer nu) och fortsätta med bestämda steg framåt? Jag själv är nog en blandning av båda – jag bryter ihop en stund, men kommer snabbt igen. Inte ohämmat positiv från start, men gräver inte heller ner mig någon längre stund.
Sådana här egenskaper blir så tydliga när man ser hur ens egna små avkommor utvecklas i sina personligheter. Jag verkar mestadels ha överfört den optimistiska inställningen till min yngste son. Eller så är det helt enkelt så att ett barn ser på saker med helt andra ögon. Oförstörda och öppna för livets möjligheter. Ungefär som det gamla uttrycket; ”Har du foten i kläm? Jajamän!”. Hur nära den sägningen vi faktiskt skulle hamna, blev jag varse för ett par veckor sedan.
En kväll ringde barnens pappa och berättade att tioåringen hade skadat sig i en skateboardolycka och brutit armen. Inte bara lite, utan ganska rejält. Med öppen fraktur…Det blev naturligtvis färd till sjukhuset, och operation av hans stackars underarm. Lagom till sommarlovet skulle nu armen gipsas, och våra föräldrahjärtan blödde såklart. Hur skulle det gå med allt? Man blir ju trots allt lite handikappad med en arm (”rätt” arm förvisso) i hårt och otympligt paket. Bara att klä sig en kall och regnig dag är en utmaning.
Hur reagerade sonen själv då? Helt ärligt var han ganska obrydd från start. Visst gjorde det extremt ont, men i väntan på ambulansen klarade han ändå av att spela på sin mobiltelefon. Hade det varit jag själv som hade sett mina benpipor sticka upp ur armen hade jag nog tuppat av. Vid det tillfället var visserligen kroppen hög på adrenalin, men den bekymmerslösa känslan var något han bar med sig även när smärtan blev allt mer påtaglig. Och medicinen man fick i armen i ambulansen var enligt honom riktigt bra grejer!
Nej, man ska inte raljera över tragiska händelser, men det jag vill säga med dessa rader är att inställningen man har till livets olika bakslag (för de kommer för oss alla) spelar stor roll för vårt välmående. Jag läste någonstans att positivt tänkande är lika effektivt mot smärta som morfin. Ibland tror jag att man ska lära sig mer av barnen. För min sons del blir det ingen skateboardåkning eller cykling i sommar – vilket naturligtvis är en sorg för honom – men han kan fortfarande vara med vänner, åka på utflykter och till om med bada om han vill. Och inte minst - han har fått ett nytt, limegrönt gips som funkar perfekt att luta iPad:en mot.
Det kommer kanske bli en annorlunda sommar, men om vi bara flyter med i hans sköna livssyn, kommer två brutna underarmsben inte hindra oss från att njuta av den trots allt.
