Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anita Nyman: Han har länge gått vid vår sida och räknat steg

Säga vad man vill om patriarkatet, det förändras ändå med åren. Eller… ja, det går ju med två myrsteg framåt och ett och ett halvt tillbaka i en extremt frustrerande långsam takt – och ibland går myrorna bara baklänges – men i alla fall.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Jag minns till exempel förr i tiden när Maken och jag skulle köpa bil, då vände sig försäljarna utan undantag bara till honom. Jag stod intill och var osynlig. ”Vad har du för bil nu?”, frågade de. ”Vi har en gammal Ford Escort”, försökte Maken utan att någon fattade vinken. Inte för att det gjorde mig så mycket egentligen att bli nonchalerad, eftersom de hade rätt i sina fördomar – jag var inte ett dugg intresserad, bilköp har alltid varit ett nödvändigt ont för mig. Men det borde de inte ha tagit för givet, eller hur?

Nuförtiden är det (ibland) lite annorlunda. Häromdagen träffade vi en ung bilförsäljare som nog hade gått på kurs, för han räknade faktiskt med min medverkan. När han visade Maken någon finess med framlyktorna och jag stod kvar och tänkte på annat, så vinkade han fram mig för att jag också skulle titta, och när vi skulle provköra bilen så var det mig han gav nycklarna till.

Synd bara att han måste förstöra allting sedan. På väg ut till parkeringen berättade han om en app eller vad det var (lyssnade inte så noga) som alltid kan visa var bilen befinner sig: ”Då kan du hålla koll på gubben, höhöhö!”

Men om det är några miljarder mil kvar tills vi har en okej kvinnosyn i den här världen, så är dagens bilar redan långt inne i framtiden. Var ska det sluta? Nyligen provkörde vi ett tekniskt vidunder som man kunde prata med. Sa man ”Jag fryser”, så höjde den temperaturen och en vänlig röst förklarade att det snart skulle bli varmare. Vi stängde av den där funktionen, trodde vi, och fortsatte prata bara med varandra. Döm då om vår förvåning när bilen plötsligt tar sig ton igen och säger: ”Nu hörde jag bara ett pip. Något måste ha blivit censurerat.”

Jag lovar, den sa så! Kusligt. Vad var det som hade censurerats? Spelas alla samtal in också, undrar man? Och när kommer den där funktionen som låter en spola tillbaka själva verkligheten när man har sagt något dumt? Det vore ju verkligen användbart!

Jag minns fasan när jag insåg att min mobil i alla år oombedd hade räknat mina steg. Jag kan alltså gå tillbaka tre år i tiden och konstatera att jag gick en (1!) kilometer med 1898 steg den 27 april 2019. Vill jag veta sådant? Nä. Då går det ju inte att inbilla sig att man har levt ett aktivt liv med daglig motion. Möjligen kan man låtsas att man inte har haft mobilen med sig överallt. Men det har man ju.

Tänk om det är på motsvarande sätt med rösten i bilen? Att hon (för det var en hon) minns allt man sagt och kan tala om hur många timmar det har grälats, skvallrats eller varit vänskapligt samspråk under körning?

”Storebror ser dig” blev ett väl använt uttryck efter George Orwells framtidsdystopi ”1984”. Det är bara att konstatera att Storebror är här nu. Han har faktiskt länge gått vid vår sida. (Och räknat steg.)