Nykokta ägg från Trangiaköket, Frostie Flakes med mjölk och barkismackor. Livet började kännas ljusare igen och jag sneglade ned mot vattenbrynet, idag skulle det badas!
Plötsligt kröp en obehaglig känsla genom hela min kropp, det var något som var fel. Min hjärna hade uppfattat något i periferin som inte skulle vara där. När jag fokuserade min blick mot campingens ingång såg jag den. Polisbilen.
Jag satt helt stilla men min blick vandrade från polisbilen till mina föräldrar. Med bistra miner förklarade de att polisen troligen var här för att hämta mig efter gårdagens händelser. Jag försökte med ett skräckslaget leende fnissa bort det de just sagt men de ändrade inte sina ansiktsuttryck. Samtidigt rullade polisbilen sakta mot vår del av campingen, och när de skulle passera oss gjorde de inte det.
De stannade istället bilen, en ruta vevades ned och en polisman med barsk röst sade; Finns det en Roger Wiklund här? Vi skulle behöva prata lite med honom.
Har ni sett när Stålmannen eller The Flash springer tre kvarter på en sekund när de skall rädda någon i nöd? Så snabbt sprang jag in genom förtältet, in i husvagnen och gömde mig under ett täcke. Skakandes av rädsla försökte jag ändå göra mig helt orörlig men plötsligt var det någon som drog upp täcket.
Båda poliserna stod där och förklarade att jag var tvungen att följa med dem då jag var ”skäligen misstänkt för grov skadegörelse av ett rosa lok”. Jag skrek efter mina föräldrar men de kunde inte göra något sade de. Poliserna placerade mig i baksätet på sin bil och körde iväg.
Så där satt jag, lätt apatisk i baksätet på en polisbil. Livet hade fallit samman på grund av en flyfotad polisbilstjuv och min korta stubin. Nu var det slut, efter sommarlovet skulle alla klasskompisar i början undra och fråga vart jag hade tagit vägen, men efter ett tag skulle frågorna ebba ut. Samtidigt som jag tynade bort i ett fängelse på norra Öland.
Massvis av mardrömsscenarion spelades upp i mitt huvud när den ena polisen plötsligt sade ”alltså, du vet väl att vi bara skämtar. Jag är kompis med din pappa och han frågade i fall du kunde få åka med oss ut en sväng, han berättade att du gillar polisbilar”.
Jag gick ifrån skräck till skratt och hade en underbar halvtimme ute med poliserna. Jag fick sätta mig i framsätet och göra så att sirenen lät. De hade en högtalare på bilen och jag greppade tag om mikrofonen och förklarade för en tant som var ute och gick med hunden att hon inte fick glömma att plocka upp bajset. Det här är vad jag brukar kalla ett ankarminne, och ett härligt sådant.
Vid kvällsmaten fnissade mina föräldrar lite och tyckte att de varit jätteroliga. Jag fnissade med samtidigt som jag gjorde en mental notering. ”Tonåren” hade jag hört talas om. Jag bestämde mig för att vänta till de där ”tonåren” kom. Då skulle de få igen…
