Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anita Nyman: Ge upp någon gång, alla ni ”hen”-belackare!

En hälsning från en språkpolisdinosaur.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Vad irriterar dig mest i dagens svenska? Denna pulshöjande fråga fick ett urval personer svara på i en undersökning som Novus gjorde för Språktidningen nyligen. Tyvärr var det ingen som frågade mig. De visste väl att de aldrig skulle ha fått tyst på mig.

Inte så överraskande kom ”felaktiga särskrivningar” högst på prispallen med 22 procent.

Konstigare, tycker åtminstone jag, är att lilla ”hen” hade knött sig in och trängdes på samma plats. Fortfarande finns det alltså många, särskilt sverigedemokrater enligt undersökningen, som stör sig på detta behändiga pronomen. Jag säger bara: Ge er någon gång! Hen är en smidig lösning i lägen där man till exempel inte vet vilket kön personen man skriver om har. Typ, i notissvenska, som jag har en gedigen erfarenhet av: ”En inbrottstjuv tog sig in i en villa på Villavägen i onsdags kväll. Bland annat stal hen konst, smycken och en spargris.” Visst är det bra att fördomsfritt kunna ta till ett könsneutralt pronomen här, trots att det förstås med stor sannolikhet är en man som har varit i farten på Villavägen! Fast sedan kan man ju förstöra det hela genom att skriva att polisen inte har några spår efter gärningsmannen. ”Gärningskvinnan” har liksom inte slagit igenom i svenska språket, eftersom det finns så väldigt många fler manliga brottslingar av rang än kvinnliga. Men mäns menliga inverkan på samhället är ett annat problem som vi inte ska diskutera här och nu. Gärna en annan gång!

15 procent i undersökningen retar sig mest på onödiga engelska låneord. Jag kan inte säga att dessa förstör min nattsömn, men visst finns det en del mardrömslika formuleringar som plötsligt invaderat språket. Jag tänker till exempel på uttryck som på ett inte så fingertoppskänsligt sätt bara har översatts direkt från engelskan. I sportsammanhang kan man nu i tid och otid höra folk säga att de ”går för det” (efter engelskans ”go for it”). Och då är det oftast inte gångtävlingar det handlar om utan curling, hockey, stavhopp… Om idrottarna åtminstone kunde bekväma sig med att slänga in ett litet ”in”, att de går in för något, så skulle problemet vara löst. Är det för mycket begärt?

Och varför säger alla plötsligt att de vill ”komma till bukt med” saker? Man får bukt med saker, så har det alltid hetat förr. Men så har någon människa på tv (antagligen) snubblat på orden och nu säger alla ”komma till bukt med” i stället. Det är förstås ett underligt uttryck redan från början. En gammal betydelse av ”bukta” är ”besegra”, och att ”få bukt med” handlar ursprungligen om att få ett övertag i brottning…

Lika konstigt är det att alla som på en given signal började säga att de är vana med något. Vana vid har det alltid hetat förr. Hur gick det till? Från en dag till en annan? Och varför informerade ingen mig? Ibland ändrar sig språket för snabbt för en sådan här gammal språkpolisdinosaur. Men se där – språkpolisdinosaur är nog ett ord som jag har hittat på alldeles själv. Kom ihåg var ni läste det först! Och gör plats i Svenska Akademiens ordlista.