Funkar det med alkohol så måste det funka med snus

Att springa har aldrig varit min grej, om det inte har handlat om att jaga en boll. Springeri har varit mitt sistahandsval bland all världens träningsformer.

ANNONS
|

Men mitt snusslutande har öppnat flera nya dörrar. Den bästa dörren ledde faktiskt ut i löpspåret!

Jag hörde om en man som hade alkoholproblem och som bytte ut alkoholen mot löpning. Varje gång suget kom så gick han ut och sprang. Dag som natt. Funkar det med alkohol så måste det funka med snus, tänkte jag och tog fram mina nya springskor.

Mina nya springskor är mina bästa skor. Tyvärr är sulan lite torkad och sprucken och det är någon limfog som färgar av sig på mina strumpor om jag blir fuktig. De är inte så rena och fina, men överlag är de väldigt bra.

ANNONS

Av en slump hittade jag en bild av mina skor från dagen jag köpte dem. Den var tagen 2011. Jag sa till mig själv att jag skulle få nya skor om jag lovade att inte ge upp direkt. Jag blev glad och tackade.

Så satte jag igång. Först skämdes jag lite där jag sprätte runt med armar och ben flaxande åt alla håll. Varje gång jag mötte någon i slingan så ryggade de hastigt tillbaka när de fick se mitt purpurröda blanka ansikte, med stirrande ögon som tycktes vädja om hjälp, syre eller avlivning.

Men allt eftersom jag kom på hur jag skulle förflytta mig framåt utan att varken skada mig själv eller någon annan, så började det kännas bättre. Alla får ju springa i slingan! De flesta var som jag – helt vanliga.

Efter sju veckors tränande frågade min mor ”Ska du följa med och springa ett lopp i Halmstad om två veckor?”. Det underliga är att jag inte skrattade, inte pratade bort det och inte skällde på henne för att hon sa fula saker. Utan det jag gjorde, det var att säga ”Okej!” och så anmälde jag mig.

ANNONS

Om jag i april i år hade fått veta vad jag skulle ha för mig i augusti så hade jag blivit så chockstressad att jag hade stoppat en hel dosa snus under alla läpparna. Livet alltså.

Springdagen kom, regnet öste ner och det enda jag visste var att jag absolut inte fick gå på händerna över mållinjen. Det stod minsann i informationen. Men jösses vad bra jag var! Personbästa på fem kilometer, megastolt!

En sak som känns lite fånig är att ha betalat för att springa i naturen. Jag kunde ju köpt nya skor och fortsatt utnyttja allemansrätten. Men då hade jag i och för sig inte fått någon medalj.

Och så dåliga är nog inte mina skor ändå, jag ska vara tacksam för de jag har! Och medalj alltså, en sån som alla deltagare får, men min var lite lite finare.

ANNONS