Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Nina Persson: Flyg, älskade barn, flyg så högt som vingarna bär

Vad hände egentligen?

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Det är dags för byte till pappavecka – en procedur som både vi och barnen har vant oss vid nu efter några år. Cyklar, skateboards och de viktigaste plaggen ska nu byta hem under sju dagar. Jag beundrar mina söners tålamod, som nästintill aldrig beklagar sig över detta – en situation de själva inte har valt. Och de är stora nu. Stora och kloka. På galgar över äldste sonens garderob, hänger den fina, mörkblå kostymen som han ska ha på skolavslutningen. Min förstfödde, som nu är huvudet längre än jag, ska sluta grundskolan. Vad hände egentligen? Han föddes ju nyss. Är han verkligen redo att ta klivet ut i den nya världen? Svaret är ett solklart ja. Frågan är väl om jag själv är det.

Så länge barnen är små känns det overkligt att de någon gång inte kommer vara beroende av mig längre. Som småbarnsförälder finns man där ständigt med ett vakande öga, och ser till att barnet inte skadar sig – varken fysiskt eller mentalt. Alltid med en famn som fångar upp i fallet. Med åren tvingas man successivt släppa på kontrollen, oavsett om man själv är redo för det eller inte. För annars lär sig barnen inte att klara sig själva i livet. Jag kommer inte kunna stå bredvid i varje konflikt eller annan svårighet framöver. Och det är en läskig tanke när barnen växer upp. Men säkert också ganska naturlig.

Häromdagen var jag med yngste sonen på skatebanan. Trots att han bröt armen två gånger förra året, finns det inte en tillstymmelse till rädsla i honom. Gång på gång tar han sig med lätthet fram över banan, och tränar in olika tricks med hans älskade skateboard. Många gånger går det fel, och hans smalben är fulla av sår och blåmärken. Men det bekommer honom inte ett dugg – han är snabbt uppe på brädan igen. En förmåga jag beundrar honom för. Jag själv står vid sidan av med pickande kaninhjärta, och får bita mig i tungan när mina förmaningar vill hagla ur min mun. Istället försöker jag tänka positiva tankar för mig själv, när hela mitt inre hisnade när han flyger över alla hinder. ”Flyg, unge – jag ser ju att du kan”. Det här är hans liv och hans dröm – och drömmar är till för att följas, eller hur?

Samma känsla har jag nu när min äldste son lämnar grundskolan bakom sig. Skräckblandad förtjusning. Eller skräckblandad förväntan, kanske är ett bättre uttryck. Lika stolt som jag kommer vara när jag ser honom uppklädd i sin fina kostym på skolavslutningen – lika mycket kommer mitt kaninhjärta picka inför vetskapen att han nu är ett steg närmare vuxenvärlden. Mot hans egna mål och drömmar. Jag hoppas att jag, hans pappa, och hans båda bonusföräldrar, har gett honom bästa tänkbara förutsättningar att ta sig an det kommande vuxenlivets alla utmaningar. Och de gånger man trots allt faller – för det kommer ske – så kommer vi att finnas där. Flyg, älskade barn. Flyg så högt som vingarna bär.