Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Erika Sjöwall: Flickvän, pojkvän, sambo eller särbo?

Vari skillnaden?

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Tänk att jag, efter mer än fem ensamma år i lägenhet, äntligen har blivit sambo. Det är fantastiskt. Jag kommer hem från jobbet och middag serveras i köket. Det doftar grönsåpa om golven och tvättkorgen är tom. Att kolla på teve en helt vanlig tisdagskväll är mysigare när man är två. För att inte tala om hur mycket billigare det blir när man delar på kostnad för boende och mat.

Det kommer dock att bli ett kortvarigt samboskap. Det är nämligen min dotter som har flyttat hem över sommaren. I augusti igen kommer jag åter att bli… Ja, vad blir jag egentligen? Att vara sambo kan ju vem som helst vara, så länge man bor ihop. Men för att vara särbo måste man väl ha något slags kärleksförhållande. En särbo har man ju liksom valt. Annars hade jag ju kunnat vara särbo med mina grannar en trappa ner. Eller med kommunfullmäktiges ordförande.

Men vari skillnaden mellan att vara särbo och vanlig pojk- och flickvän? Delar man vissa kostnader? Ska man äga något tillsammans eller det precis det man inte gör? Är kravet att man först levt ihop och sedan flyttat isär? Fast separationen kanske ska ha skett på ett romantiskt sätt. Och om man aldrig bott ihop, men är ett par, efter hur lång tid börjar särboskapet gälla?

När man väl bestämt sig för om man vill beskriva sitt förhållande i termer av särbo kommer nya frågor om regler. Hur mycket får man ses och kanske sova över? Kan det bli för många övernattningar per vecka och är man i så fall istället en helgbo?

När det gäller min nuvarande sambo (läs: min dotter) finns det saker jag går igång på. Jag försöker förklara att dricksglas inte självmant tar sig till diskmaskinen eller att man faktiskt måste skruva på korken på schampoflaskor för att slippa köpa nytt schampo hela tiden. Detta verkar vara något jag måste lära mig leva med. Att hyllor i min garderob börjar gapa tomma, då det tydligen lånas både kjolar och blusar, är värre. Jag försöker bita ihop, men efter en månad har risken för konflikter tilltagit.

Då är det ändå bra att jag har en särbo. Eller om titeln pojkvän hellre ska användas. Han lånar inga klänningar och jag retar mig inte på triviala ting som glas som gör ringar på matsalsbordet eller att han glömt sätta på en tvättmaskin med sina egna smutsiga kläder. Innan jag kommer hem till honom på fredag eftermiddag har han hunnit dammsuga sin lägenhet och det doftar gott från köket, samtidigt som han korkar upp en flaska bubbel på balkongen. Vi skrattar gott åt ett skämt jag hörde på bussen och efter middagen pratar vi med varandra tills det är dags att gå och lägga sig.

Grejen med att vara särbo är att man är i ett kärleksförhållande, bor inte ihop, men skrattar, pratar och gör det man gillar att göra tillsammans. Fast bara på ledig tid. Så jag säger som Håkan Juholt: Jag tror vi är kulbos.