Anita Nyman: Extra vokaler avslöjar en hallänning i Dalarna

Plötsligt slinker det ut från min mun.

ANNONS

Rätt som det är, utan förvarning, slinker det ut en från min mun. En vaddå? Jo, en rälig halländsk diftong. Jag trodde inte att jag begagnade mig av sådana, men plötsligt i en butik i Falun hör jag mig själv be om en STOOUR påse.

Eller så sitter man i Leksand och ska planera för den stora högtiden i december (en logistisk utmaning när familjen bor på tre olika håll och tre jobbar i vården) och så slipper det plötsligt ur en:

”Var ska vi fira JEUUL i år?”

Jag vet inte varifrån de kommer, diftongerna där två vokaler förenas i en ohelig allians. Jo, från Halland förstås, där jag har bott större delen av mitt liv – men varför först nu?

ANNONS

Kanske är det karma, eller mitt undermedvetna som straffar mig för att jag alltid gör mig lustig över dalmålet varje gång jag åker till Dalarna, vilket är en gång i månaden ungefär. Man har ju inte så jäkla kul i bilen alla de sextio milen, så man får roa sig på de sätt som står till buds. Maken och jag har så olika musiksmak också (snacka om ohelig allians!) så vi kan aldrig enas om radiokanal. Med stor entusiasm begår vi istället övergrepp på dialekten i Dalarna, resans sista mil. Det är i Ludvika det börjar pocka på. Vi kan helt enkelt inte låta bli att läsa på vägskylten och högt konstatera att vi är i LUDvika, med en mycket bestämd betoning på den första stavelsen och med en liten glad knorr på de sista två.

När vi kommer till BORlänge försöker vi låta som vår försvarsminister, som har sina rötter där. Sedan fortsätter vi på den inslagna vägen till FALun, MAJgårdarna och ända fram till SÅGmyra där vi bor. Men jag inbillar mig inte alls att någon mas eller kulla skulle låta sig luras av våra försök att låta som infödda.

Väl där uppe är det för en hallänning som att gå omkring i en livemusikal. Folk talar som landskapet ser ut kan man säga, med dalar och höjder och dalar och höjder, som om de sjunger hela tiden. När det går riktigt fort kan det vara svårt att hänga med – rena puckelpisten!

ANNONS

Det är alltså då man plötsligt hör dem komma från ens egen mun – dessa halländska u och o. Var håller de hus annars? Eller finns de där hela tiden, men märks bara när de rör sig i fel sällskap liksom? Som när det dyker upp en hallänning på tv där det annars mest talas så kallad rikssvenska och stockholmska. Och skånska förresten, visst är skåningarna överrepresenterade i tv-media?

Nu får jag väl en massa dialektivrare emot mig som startar demonstrationer för de glidande halländska vokalernas bevarande: ”Vad vill vi ha? Diftonger! När vill vi ha dom? NEUU!” Förlåt.

Barnbarnet i Dalarna har fyllt ett år nu och än så länge har hon en helt egen dialekt. Just nu heter allting baba. Mamma heter baba, pappa heter baba, mormor heter baba och morfar heter baba. Ge mig mat heter baba och Få hit nallen heter baba. Men vi förstår henne så bra. Det blir kanske värre när hon börjar snacka dalmål. Vi får låta henne komma på träningsläger i Falkenberg. Kniper vi henne i rätt utvecklingsfas så ska vi nog få till både diftonger och fina tungrots-r till dägan.

ANNONS