Dagens kåsör: Håkan Bergström
Dagens kåsör: Håkan Bergström

Ett kraftfullt trampande mitt i natten

Det var den irländske humoristen Flann O’Brien som i en absurd bok hävdade riskerna med ett alltför ivrigt cyklande.

ANNONS
|

Genom friktionen mot sadeln så hände det att cykelns minsta beståndsdelar, atomerna, överfördes till cyklisten som snart genomgick en sorts metamorfos. Förr eller senare var cyklisten själv i sitt inre förvandlad till en cykel, och dessa förvandlade cyklister kunde kännas igen genom att de i stillastående läge stod lutade mot väggar för att inte ramla omkull.

Jag vet inte om jag sett så många människor som lutar sig mot husväggarna. Men cykel eller ej så kan jag tänka mig att bli stående så, om bara den iskalla våren snart kunde få för sig att bli värmande.

Värm oss vid en husvägg!

ANNONS

Jag cyklar gärna, dock som regel i en maklig takt på en aningen för lågt placerad sadel – vilket fått en och annan bekant att ifrågasätta mig som estetisk uppenbarelse i stadsbilden.

Men i helgen överraskade jag mig själv genom att snabbt och med kraftfullt trampande ta mig fram genom ett nattligt Falkenberg. Min chef hade väckt mig klockan halv två på natten med ett telefonsamtal om att det brann på Åkarevägen och att jag skulle bege mig dit för att dokumentera, framför allt i bild, vad som pågick.

Därför trampade jag i journalistisk iver genom stan med en kamera på magen och block och penna i fickan. Jag kom fram när brandkåren inte längre sprutade vatten på den härjande elden utan lät byggnaderna brinna ner. Av miljöskäl.

Om ingenting bedöms som möjligt att rädda är det meningslöst att hälla tusentals liter vatten över elden, som bara drar med sig sot och aska och andra föroreningar ner i marken. Det räcker med att se till att elden inte sprids.

Det var säkert klokt. Brandmän har förmånen att framstå som både vältränade och kloka, i synnerhet vid nattliga insatser mot sådana här upprörande och bedrövliga bränder.

ANNONS

Jag vet inte riktigt varför jag berättar om brandmännens avvägning vid branden, den kanske är självklar. Men det var i alla fall ett taktiskt avgörande av dem, som möjligen kan breddas till en mer allmängiltig insikt: man får välja sina strider.

Snart rullade jag vidare på min cykel i natten och noterade när jag var tillbaka i centrum de sista nattflanörernas kännetecken: De hejade på mig i största allmänhet, vilket jag förmodar var ett utslag av en viss påverkan från krogarnas utskänkning.

Och om jag nu inledde med en irländare, så kan jag avsluta med en annan. Författaren Brendan Behan: ”Världen är bra underlig, ska Gud veta, men den är den bästa vi har att hålla oss till.”

ANNONS