Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anita Nyman: Ett kärt återseende fick mig att bunkra upp

Jag var en inbiten gottegris som barn.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Jag läste i en lokaltidning mycket nära dig att Allans kiosk i Varberg hotas av rivning. Ett helgerån, om ni frågar mig. Fast… utan Allans kiosk hade nog min tandstatus varit bra mycket bättre än den är. Så fort jag blev gammal nog för att cykla så långt, några kilometer, så började jag nämligen pendla till detta etablissemang.

Allans kiosk hade snask som jag inte hade hittat någon annanstans, till exempel de där stora svarta salta rombformade plattorna med hål i. De fanns säkert lite överallt, det var ju inte så att någon Allan stod och tillverkade godisbitarna i butiken, men jag hade inte sett så mycket av världen.

Ja, jag var en inbiten gottegris som barn, och på den vägen är det. Häromsistens hittade jag efter typ 45 år sådana där goda tomteklubbor som jag brukade köpa när jag var liten. Jag trodde inte att de tillverkades fortfarande. Eftersom fyndet gjordes långt hemifrån blev jag tvungen att hamstra ett abnormt stort antal. Jag minns inte om dessa klubbor fanns i Allans kiosk, jag brukade köpa dem i en kiosk i Kärradal efter lektionerna i simskolan där. Det inköpsstället lades ner för länge sedan, och tomteklubborna har jag saknat länge, men efter fyndet nu i en annan del av landet har jag sett att man faktiskt kan beställa dem på nätet. Det finns mycket skit på nätet, hat och hot och en massa annan smörja, men tomteklubborna väger upp lite mot det, tycker jag.

Egentligen ska man vara försiktig med att skriva väl om produkter och företag på redaktionell plats, som den här. Läsarna ska kunna lita på redaktionens oberoende. Så jag vill påpeka att jag inte är sponsrad av vare sig Allans kiosk eller tomteklubbornas tillverkare… Det finns många andra bra kiosker och säkert klubbor också. Allans kiosk har jag inte varit inne i på decennier, och ärligt talat har jag inte någon åsikt i rivningsfrågan. Men lite nostalgisk kan man ju bli när allt mer av barndomens jaktmarker förändras till oigenkännlighet.

Men så är det problemet med tänderna alltså. Det myckna godisätandet orsakade en hel del karies. På den tiden lagades hålen med amalgam, ett mycket hållbart material men som till sist kan krackelera så att de silvriga lagningarna får bytas ut mot vit plast.

Nyligen, när jag åt några Ahlgrens bilar (det finns säkert andra goda bilar också) så kände jag plötsligt att en bil hade fått grus i maskineriet. Det var en bit plastlagning och i spegeln såg jag ett litet hål rätt ner i tanden. Jag fick lyckligtvis en akuttid hos tandläkaren men också en näpsning på köpet, för att jag inte varit där på två år. Men hallå – hört talas om pandemin? I alla fall visade det sig att under det lilla hålet dolde sig ett jättestort. Tandläkaren antydde bistert att jag kanske hade ätit sötsaker. Jag berättade inte om mitt stora lager av tomteklubbor.

Jag är 59, men tandläkaren kan fortfarande få mig att känna mig som 11 år då jag kom till Folktandvården och blev uppläxad efter mina besök i Allans kiosk. Rivning eller inte rivning, vissa saker förändras aldrig.