På bordet i vardagsrummet står den vackra buketten som jag köpte i en gårdsbutik häromdagen. En bordsdekoration till en av semesterns sista fester med nära och kära. Skira, egenodlade trädgårdsblommor, av vilka det enbart är hälften som jag med nöd och näppe kan namnen på. Igår hade en av blommorna fallit ner, och lagt sig som en trött hög intill vasen. Idag hade ännu en tappat greppet om stjälken. Som en metafor för att sommarens dagar är räknade. En efter en faller de bort, och blir till minnen att spara i hjärtat.
Hur är det ens möjligt att sommaren kan gå så här fort varje år? Man hinner ju knappt reagera från det att syrenerna blommar tills rönnbären lyser röda på träden. Samma sak varje år. Kanske är det för att jag är en sommarmänniska av rang, som lever mitt bästa liv så här års. Som njuter av ljuset och värmen, och bara vill förtränga av vi går mot höst. För även om jag tycker att tiden alltid går fort – kanske ännu snabbare i takt med att man blir äldre - så har jag nog aldrig tyckt att vintern bara svischar förbi. Nej, då är det snarare våren och sommaren som går i dubbel hastighet.
Nu är årets semester över för min del. Fyra ljuvliga veckor, med tid för återhämtning. Veckor där väderprognosen har varit det ständiga samtalsämnet. Men trots att många dagar regnade bort här på Västkusten, så ser jag tillbaka på semestern med värme och glädje. Det blev inte så många bad som jag hade hoppats på, och mina tunnaste sommarkläder har ofta fått hänga kvar i garderoben. Men det är inte regnet jag minns mest, så här med semestern i backspegeln. Nej, det är alla fina stunder med familj och vänner. Även om det just nu är ett sammelsurium av upplevelser, så vet jag att jag kommer kunna sortera in dem i minnesbanken sen. Och jag minns stunder i mitt eget sällskap. Nog så viktiga. En tupplur i solstolen. Eller kanske oftast i uterummet, med regnet smattrande mot taket – ja, det har blivit som balsam för själen denna sommar.
Men även om min semester är över, så är sommaren fortfarande här. Åtminstone ett litet tag till. Än finns hopp om salta bad, picknickar på stranden, och sköna dagar i stugan vid havet. Och kanske kan mina tunnaste sommarklänningar få en chans att lämna garderoben innan höstmörkret faller. Augusti brukar ha mycket kvar att ge. Kräftskivor, pirriga magar inför skol- och jobbstart, och - för egen del – födelsedagskalas för mina söner. Kalas, som hitintills, nästan alltid har bjudit på sol och värme. Och jag kan garantera att jag kommer att krama skiten ur varenda sensommardag!
Jag sopar försiktigt upp de vissna blommorna från bordet, och slänger dem i soporna. Buketten lever nog kvar några dagar till hoppas jag. Ett efter ett kommer bladen att falla – precis som sommarens dagar – men än så länge är den här. Både buketten och sommaren.
