Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Annika Karlbom
Bild: Annika Karlbom

Malin Rockström: En vecka utan mobil

Vi har skapat ett samhälle så skört som porslin.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

När ni läser detta har det gått över en vecka. Jag har inte varit en fungerande komplett person på nio dagar. Overklighetskänslor sköljer över mig varje gång jag per automatik sträcker mig efter min mobil, och den inte är där. Jag är fullständigt utlämnad. Det är kallt och jag är så himla ensam. Förlåt att jag svamlar, jag ska försöka ta det från början.

Det var förra tisdagen. Jag hade lagt mig och var pirrig för på onsdagen skulle vi åka till Halmstad – Hallands residensstad! När jag har pirr måste jag lyssna lite ljudbok eller pod för att kunna somna, så jag tryckte play och stängde ögonen.

Plötsligt blev det tyst. Jag såg att podspelaren stängt av sig, så jag satte på igen. Efter knappt en minut hände det igen, och sen igen. Kraftigt irriterad tog jag tag i mobilen. Då. Då gör den det, den jäveln. Mobilen stänger av sig. Och vad jag inte visste då var att den aldrig mer skulle starta.

När den värsta vreden lagt sig och jag lyckats somna så vaknade jag igen. Klockan sex på morgonen klev jag upp och inledde Operation Återupplivning. Klockan åtta kunde både min sambo och jag konstatera att vi gjort vad vi kunnat och att jag behövde beställa en ny telefon.

Då uppdagades de verkliga problemen. Man kan inte beställa en ny mobil om man inte kan legitimera sig med Bank-Id. Det bodde ju i min döda mobil. Som tur är har jag en dator, jag fick logga in på internetbanken och skaffa Bank-Id till datorn! Men då jag inte använt min bankdosa på 5 år, eftersom man så fiffigt kan sköta allt i mobilen nu för tiden, så var den spårlöst försvunnen. Jag som hade siktet inställt på Halmstad fick i stället styra kosan mot Varberg och mitt bankkontor.

Utan mobil och armbandsur måste man fråga främlingar vad klockan är. De gillar inte det, främlingarna, de är inte vana. De tittade på mig som att jag skulle råna dem medan de kollade på klockan. Efter många om och men lämnade jag stan med en ny bankdosa i handväskan och full koll på tiden.

Hemma igen löste jag Bank-Id och mobilen kunde därmed beställas. Nej men så lätt får det bara inte gå till. Ska man konsumera så måste man lida!

”Om du vill behålla ditt gamla nummer så behöver du svara på smset som nu skickas till det numret.”

Man måste alltså ha en fungerande telefon för att kunna köpa en fungerande telefon. Jag var lejonarg och fick kontakta kundtjänst via en chatt. Det gick så långsamt och Halmstad väntar inte för evigt, men jag fick hjälp och besökte Halmstad utan mobil. Räknas ens ett sånt analog besök?

Hade jag fått frågan ”Det värsta med att bli av med mobilen?” för två veckor sedan hade jag svarat ”att vara utan den ständiga kontakten med mina vänner”. Jag hade inte kunnat föreställa mig att jag skulle bli en medborgare som inte fungerar.

Utan mobil har jag inte tillgång till Swish, bankärenden, mobilt Bank-Id, barnens schema och skolinfo, almanacka, mail, musik, ljudböcker, lösenord med mycket mera. Det är galet. Vi har skapat ett samhälle så skört som porslin. Det är faktiskt sjukare än att jag har Instagramabstinens.