Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Nina Persson: En vacker dag kommer tonåringen förstå vad tidsbrist är

Med två barn i huset lär man sig att vara en varelse med åtta armar och en hjärna som jobbar med minst två tankar i taget.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Häromdagen frågade jag äldste sonen om han kunde tänka sig att fixa en middag i helgen. Han svarade att det kunde han absolut tänka sig – bara jag bestämde vad han skulle laga. Men nej du, den gubben gick inte. Är det något som upptar min tid under veckan, så är det att ständigt planera alla måltider. Det är så skönt att ibland bara kunna luta sig tillbaka i väntan på middagen, och låta någon annan fundera över hur man bäst tajmar de olika momenten i matlagningen, samtidigt som man dukar och tänder ljus. Att det är jag som ändå får inhandla all mat inför middagen, det gör mig ingenting – bara jag som sagt får slippa tänka på menyer för en gångs skull.

Att bestämma vilken mat vi skulle äta var dock inget sonen var speciellt sugen på. ”Nej, bestäm ni, så lagar jag vad precis ni vill”. När jag försökte förklara för honom allt det där jag nyss skrev, så svarade han att han faktiskt inte hade tid att sitta och leta efter recept. Inte har tid…?! Inombords slog jag mig för knäna och skrattade nästan omkull mig själv. Är det något man har massor av som 16-åring – även om man inte förstår det förrän i vuxen ålder – så är det just tid. Oändligt av den varan! Men det där kan man med nöd och näppe få en tonåring att förstå. Och det är inte så konstigt, för jag hade precis samma syn på tid fram tills jag själv fick barn.

Jag kan absolut förstå att det är mycket som pockar på uppmärksamheten när man går på gymnasiet. Studier, träning, shopping, kärlek… Och att sova ofantligt många timmar. Jag hjälpte till ganska mycket hemma när jag var i den åldern, men naturligtvis går det inte att jämföra med det ansvar som en vuxen har. Som förutom att jobba heltid, ska sköta hus och trädgård, fundera över elbolag och bästa försäkringarna, förhöra läxor, hålla koll på alla födelsedagar i släkten, och så vidare… Sådant som en tonåring inte behöver bekymra sig nämnvärt över.

Men jag minns att jag själv att jag hade gott om tid även som ung vuxen. Ja, fram tills jag fick barn som sagt. Innan dess kunde man gå direkt från jobbet och lägga sig i soffan och titta på serier hela kvällen om man ville. Ingen annan än sambon pockade på ens uppmärksamhet. Ungefär så. Men sedan, med två barn i huset, lär man sig att vara en varelse med åtta armar och en hjärna som jobbar med minst två tankar i taget. Matplaneringen gör man medan man borstar tänderna eller kör bil.

Hur gick det då med middagen undrar kanske ni? Jodå, sonen meddelade till slut vilken mat han ville laga, så det slapp jag bestämma själv. Fantastisk god blev den också, som vanligt. Vem vet, en vacker dag kanske han själv får barn, och då kommer han förstå vilka oceaner av tid man har som tonåring. Att bestämma vad man ska äta till middag blir en fis i rymden. Fram till dess ler jag i mjugg när han påtalar sin tidsbrist. Om han bara visste…