Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Annika Karlbom
Bild: Annika Karlbom

Malin Rockström: En sticka i röven är det enda som bryter tristessen

Som vuxen tänker man inte på tråkighet på samma sätt som barn.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Allt är så tråkigt. Jag har inte haft så här tråkigt sen jag var barn och satt hemma på köksbordet och stånkade och stönade medan morsan lagade mat.

”Jag har så trååååkigt, jag har ingenting att göööööra!”, gnällde jag. Men se då hände i alla fall något. Först blev morsan förbannad på den gnälliga ungen hon satt till världen och sen fick jag en stor mega-sticka i skinkan efter att ha ålat runt på bordsskivan i tråkplågor. Efter att min arma moder befriat min ändalykt från bokstavlig träsmak så minns jag inte vad som hände.

Man har inte roligt hela tiden. Alfons Åbergs farmor säger att tråkiga saker finns till bara för att man ska märka skillnad när det roliga kommer sen. När jag läser det för barnen tycker jag att det är genialiskt. Varje gång storbarnet kinkar om tråkighet så citerar jag henne. Men jag blir tjurig om jag tänker på att det tankesättet även ska tillämpas på mig själv.

Som vuxen tänker man inte på tråkighet på samma sätt som barn. Vuxna gör massa tråkiga saker som att städa, tvätta, klippa gräs, lämna bilen på verkstad. Allt är måsten och inget man gör av lust, men man gör det för att man måste. Man har heller aldrig tid att sätta sig ner och tänka

”Vad i hela friden ska jag göra nu!? Jag tråkar ihjäl!” För finns det en sån lucka fyller man den snabbt med ännu mer måsten eller i bästa fall nåt kul.

Men nu. Gaaaah! Allt är tråkigt. Jag vill gå på museum, bjuda vänner på middag INOMHUS, resa runt och hälsa på folk, övernatta nånstans som inte är min egen soffa. Gå och handla utan att behöva kasta mig ner i en frysdisk när en människa närmar sig i horisonten.

För ett par veckor sedan hade vi en otroligt rolig aktivitet inplanerad. Vi lånade ett släp och åkte hem till mina gödselleverantörer. Deras människor råkar vara goda vänner till oss så medan vi fyllde släpet med ett ton prima hästgödsel så fick jag kompishäng på köpet. Superkul! Sen åkte vi hem och skulle skotta av all skit, då var det bara bajs. Vänner gör att bajs blir kul. Fråga Assar, snart 2,5 år. Om han säger bajs så svarar hans kompis bajs, och sen skrattar de sig fördärvade. Men att sitta själv hemma på kammarn och säga bajs, det är inte lika festligt.

Man kan ju försöka tänka positivt, tänk vad vår trädgård kommer spira och blomstra när vi kommer hem med så fin näring. Men det är ju inte nu. Resultatet ligger för långt fram i tiden för att jag ens ska kunna greppa det.

Häromdan gjorde jag ett skratt-test. Jag tittade på alla roliga klipp jag kunde hitta men inget hände. Jag frustade ett par gånger, men det var mest för att folk var idioter. Den här tråkiga tiden har förvandlat mig till en sur gubbe. En humorlös sur gubbe, det absolut värsta jag kan tänka mig.

Om ni har en stund över efter alla tråkiga måsten, berätta något kul för mig. Jag oroar mig för att min skrattstrupe ska torka igen. Men framförallt, gå och ta dina sprutor när det blir din tur så att vi alla åtminstone kan träffas och ha tråkigt ihop snart.