Det är vinter. Vinter är kallt. Eftersom jag lider av frysfobi så kan ni själva räkna ut vad jag tycker om denna årstid. Min kropp räknar allt under +10 grader som kallt. Hade jag varit en växt hade jag varit en riktigt kinkig planta som endast överlevt på dessa breddgrader med hjälp av extrabelysning, ullpläd och massa gullande.
Men kylan är inte det enda hotet som lurar i vintermörkret. Kylan har en partner som heter Torr luft och tillsammans skapar de Sprak. Frysfobi är inte heller den enda fobi som besvärar mig. Jag har nyligen utvecklat en fobi mot el. All el, laddning och spänning som inte bara håller sig i kablar och lampor utan som bryter sig ut och anfaller när man minst anar det. Hu vad hemskt det är!
Låt mig illustrera. Det är vinter, jag går ut till bilen för att köra till jobbet. FLOFF så står hela min kolossala kalufs rakt upp och rätt ut, samtidigt som lite hår också slickar sig mot mitt ansikte likt ett läbbigt duschdraperi som smetar fast sig mot kroppen. Jag klämmer håret i bildörren och måste dra upp en slinga som statisk elektricitetat sig hela vägen ner i luftstrupen. Jag spyr lite i min mun och startar bilen.
Väl framme på jobbet har jag glömt alla faror som lurar. Ytterdörrens handtag går bra, jag har fortfarande vantar på mig. Nästa dörrhandtag sitter på toalettdörren, och där vill jag gå in. Då kommer första elchocken. SPRAK! Jag skriker rakt ut, blir förbannad och går in för att tvätta händerna. Den här gången är jag beredd. Jag vet att jag kommer få en kyss så fort jag snuddar vid vattenkranen. Där står jag sen och tvekar, hur ska jag undkomma stöten? Vilka sätt har jag redan testat?
Tillslut går det inte längre, händerna måste tvättas, så jag vrålar för mitt inre:
”Kom igen nu Rockström! Är du människa eller mus!?” Och så tar jag tag i blandarens handtag, där stöten sitter och väntar på mig…
Det enda som kan skydda mig i dessa tider är diskhandskar eller rymddräkt, och det är svettigt och ickekompatibelt med tangentbordsknackande. Så jag fortsätter, dag ut och dag in, tills spraket en dag får mitt hjärta att stanna.
De senaste veckorna har varit hemska. Det är utmattande att leva med det här hotet hängande över mig. Och det drabbar inte bara mig personligen. Hur förklarar man för en katt som ber om en klapp men får en stöt att det inte var med flit? Hur förklarar man kylan, torrman och den statiska elektriciteten för en treåring, som efter att ha blivit träffad av mammas ljusbåge frågar:
”Mamma, varför slår du mig?”
Att jag går runt och gnistrar som ett ställverk, samtidigt som elpriset är så högt att jag hade behövt begära en extrainsatt löneförhandling för att ha råd att betala mina räkningar, känns som ett hån. Det måste gå att använda detta till något bra! Men eftersom jag inte ens är helt säker på skillnaden mellan volt, watt, ampere och ohm så behöver jag hjälp.
Jag har spänningen, om du har den tekniska lösningen så slå mig en signal. Det luktar Nobelpris, hedersdoktor och lösningen på världens alla elbekymmer!
