Minns ni skidresan till Norge? Den där när bilen gick sönder på väg norrut? Här kommer andra delen på den historien.
Jag åker inte riktigt lika mycket skidor som övriga familjemedlemmar. För mig blev det istället många långa hundpromenader längs med gångstråken i den norska fjällvärlden. Det var uppförsbacke på nerförsbacke och branta passager med mycket snö, vilket gjorde vägarna ganska hala. Det fanns ett fritidshusområde som jag gillade att strosa omkring i. Husen var vackra och såg i vissa fall ganska så dyra ut. Roligt att titta på när man var på hundpromenad, tyckte jag.
Vid lunchtid, resans tredje dag hade jag varit ute och var på väg hem till stugan. Familjen ägde en liten och en stor hund, som båda, gjort vad de skulle, så jag traskade runt med flera svarta plastpåsar i handen. På toppen av en brant backe såg jag på långt håll två äldre män och en kvinna. De var tydligt av norsk härkomst. Ni vet, kortbyxor och stickade strumpor i rejäla pjäxor, stickade tröjor under en mörkblå anorak, samt toppluva och vantar.
De hade också en liten söt tax i koppel.
Jag säger inte att mina hundar var ouppfostrade. Jag vill hellre formulera det som att de var glada. Speciellt glada i söta små taxdamer. När vi möttes mitt i backen fick därför min stora hund för sig att hoppa över på andra sidan för att säga hej till taxflickan.
Sade jag att det var halt? Eftersom jag inte alls var beredd på denna ömsinta hälsning två hundar emellan och dessutom på väg åt ett håll samtidigt som min hund valde att röra sig åt ett annat, blev min motreaktion lite sen. Jag dråsade i backen. Hundarna snurrade runt med tre koppel runt fyra människor och därför blev det inte bara jag som ramlade omkull. Även de två herrarna låg intrasslade i kopplen tillsammans med hundar och undertecknad i den halkiga snötäckta backen. Bajspåsarna jag burit med mig gick sönder och jag såg bajskorvarna rulla nerför den branta backen. Av någon outgrundlig anledning började jag oroa mig över hur jag skulle kunna samla ihop dem igen. Jag hade ju inga reservpåsar kvar i fickan.
Efter mycket möda kom jag upp och fick mina hundar med mig. Bajskorvarna i diket försökte jag inte låtsas om. En av de norska männen låg kvar på marken och jämrade sig och jag frågade försiktigt om jag kunde hjälpa till med något.
”Du må ha göret tillräckeligt” fräste den andra mannen och vände sig till kvinnan som hade stått på benen hela tiden. ”Vi må ringa en sykebil”.
Jag samlade således ihop mina hundar, struntade i bajskorvarna och tog mig så snabbt jag kunde nerför den fortfarande lika isiga vinterbacken. Jag skämdes, men kunde ändå inte låta bli att tänka: ”Det här blir en rolig historia att berätta för familjen när jag kommer hem. Det är ju verkligen inte alla som har brutit benet på en norrman.”
