Det är precis när häggen slår ut det händer. Det som faktiskt inte behövde hända.
I fyra år har jag och mina systrar burit vår Pappa på våra axlar. Det är därför jag vet direkt, att något är fel. Precis som en mamma med ett litet barn, så bara vet jag.
Så jag säger ifrån. Och Pappa blir sämre. Så jag säger ifrån igen. Under en månads tid säger jag ifrån på äldreboendet där Pappa bor och när jag till slut sprungit till en vårdcentral för att få en läkare att komma till min Pappa som har svårt att andas och ändå ingen agerar. Då, ringer jag själv till sjukhusets hjärtmottagning där de i chock säger: ”Åk in med honom själv! Ring efter en ambulans!”
Och hela världen står och håller andan, där när våren slår ut. Men jag och Pappa, vi hinner inte, och för första gången i mitt liv har jag ingen Pappa längre.
”Det är så definitivt,” säger Pappas bror.
Och ja, det är så definitivt så syrener slutar dofta.
Och jag undrar om den där läkaren som jag till slut fick prata med på telefon i ganska exakt 4 minuter när Pappa låg där och hade svårt att andas, förstår vad ordet definitivt innebär.
Jag undrar om sjuksköterskan som jag skräckslaget försökte få att förstå att Pappa inte överlever ett hjärtstopp till, förstår ordet definitivt.
Definitivt innebär att allt det som finns i ett liv slutar sjunga.
Allt på en gång.
Allt som sjunger inom oss av söndagsmiddagar med brunsås och söndagsstek och att tre systrar sitter i solen och skrattar utanför sin pappas hus. Sånger som sjunger inom Pappa om att språka med sin bror i köket i det gamla 30-talshuset som farfar byggt i Pappas älskade Okome.
Det sjunger av kärlek till världens finaste svarta katt. Mjuka gamla händer som fortfarande kan ta på ett par fingervantar själv.
Definitivt betyder att den gamla svetsaren som bodde i min Pappa, blåser bort som om en nordanvind aldrig låtit honom finnas.
Det växer upp ett kalfjäll av tomhet. Och hur högt vi än ropar, hör inte Pappa oss.
För bara två veckor sen gick jag och Pappa ut i värmen som äntligen kommit.
Pappa var trött men älskar solen och vi lovar att vi ska gå till Coop dan efter och köpa äpplen.
Men under natten gör något att jag inte har en Pappa längre.
Ett spjutkast av den svartaste sorg träffar rakt i hjärtat och det enda jag kan göra för att överleva är att göra det vi skulle gjort.
Så jag tar Pappas keps, och med kepsen tätt intill mig går jag och Pappa och köper äpplen tillsammans.
Man får anstränga sig väldigt hårt, för att gå och handla äpplen med nån som inte finns längre. Men det går.
Vi går till hyllorna med svenska äpplen. Fyra stycken brukar Pappa vilja ha. Jag låter honom lukta på ett.
Nu blommar syrenerna. Och en bror saknar en bror.
Och Inga-Lill, som haft så fin omsorg om Pappa står och gråter mitt i en matsal på ett äldreboende och säger att hon aldrig kommer glömma honom.
Och tre barn, hur stora de än har blivit, har ingen Pappa längre.
Det sjunger inga sånger längre.
Det doftar inga syrener.
En Pappa ska inte dö mellan hägg och syren.
En Pappa ska aldrig dö.
