Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

En pappa bor för alltid i ens hjärta - försvinner aldrig

Det är sen februarikväll, och gnistrande snöflingor yr utmed vägen där bilen far fram. Jag håller min sambo hårt i handen. Vi har åkt riksväg 41 mot Borås många gånger i vinter - alltför många gånger tyvärr...

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Den här gången känns det dock annorlunda. Vi som alltid brukar prata så mycket med varandra, är nu lågmälda och oron och stressen i luften går att ta på. Vi anar nämligen vad som väntar oss när vi kommer fram. Att det kanske kan vara den sista gången vi åker just denna väg på mycket länge.

Och när vi sedan parkerat där vid sjukhuset, är det med rädsla i kroppen jag trycker på hissknappen upp till våning 7. Onkologen. Är det ikväll jag ska ta farväl av pappa?
Vad som hände där i rum 36 de kommande timmarna låter jag stanna inom familjen.  Men jag vill ändå på något sätt förmedla den känslan som finns i en familj, där en snart kanske ska lämna oss andra för alltid.
Den enorma kärlek som kommer till uttryck när man förstår att livet nu hänger på en skör tråd. En mycket skör tråd. Där blodprov och röntgensvar handlar om liv eller död. Bokstavligt talat. Där världen – eller i varje fall min värld- håller andan.  I väntan på något. 

Min pappa förlorade kampen mot cancern. Denna satans sjukdom som skördar så många liv, och påverkar så många i den drabbades närhet. Men som han kämpade. Han ville leva till varje pris. Fortsätta livet tillsammans med oss andra. Men min fina, starka och modiga pappa finns inte längre. Vi höll hans händer till det sista andetaget. Smekte hans panna. Och jag tror att hela rummet lyste av den kärlek som vår lilla familj utstrålade i den stunden, men även tidigare dagar. Inte ett ord blev osagt, inte en känsla oförmedlad.

Kanske var det därför sköterskorna hade tårar i ögonen när de kramade oss farväl ett drygt dygn senare. Jag hoppas och tror att pappas personlighet satte avtryck i deras hjärtan. Denna fantastiska man som rycktes ifrån oss alldeles för tidigt.
Om några dagar ska min älskade pappa gå – som det så fint heter – till den sista vilan. Men jag är övertygad om att han kommer att vara högst levande för oss även framöver. Han kommer att finnas med i vårt framtida hus, och kanske le lite åt våra taffliga försök att leka hantverkare.

Han kommer att vara lycklig i sin himmel när han ser ner på oss. Just för att jag är lycklig. Han var stolt över mig, jag vet det.  Stolt över mina barn och vad jag har åstadkommit i mitt liv. Och en del av honom finns kvar i mig. För en pappa kan aldrig försvinna.