En helg med utsikt mot horisonten

Ibland behöver man nya rum, rum med utsikt mot horisonten. Med fönster öppna mot en blå himmel doppad i augustimoln, så nya vindar kan blåsa in.

ANNONS
|

Efter en sommar som lyckats krympa ihop av att vara sjuk och vara hemma och glo för mycket på lister som aldrig kom upp i ett renoveringshus, började jag längta efter de vida vidderna.

Sommaren hade börjat kännas som en kort sekund. En dröm jag nyss drömt som försvann så fort jag vaknade. Så jag lyfter luren, och bokar oss ett nytt rum.Ibland behöver man nya rum. Både inre, och yttre.

För ibland är det som om väggarna i ens inre, utan att man märkt det, bara blivit massa måsten som surrar runt i huvudet, värre än den där flugan i sovrummet som surrar omkring precis när man ska somna.

ANNONS

Kanske känns det till och med som om det där bygget man bor i, inte ens har en dörr någon annanstans?

Det är då man behöver ta nya vägar, och få bo i nya rum, med utsikt mot horisonten.

Så vi åker på tvådagars-semester i slutet av sommaren, och får en känsla av början av sommaren. Får en känsla av sommaren.

Vi strosar med glass och dragspelsmusik, hittar gömda trädgårdar med svajande rosenskära och fjärilsdans, får kaffe i koppar med sånt där riktigt tunt porslin, badar och ligger i solsängar precis vid havet och hör sommarvinden som rasslar i strandrågen och svallvågor från en färja som ska någon helt annanstans.

Och allt är så nära, eller är det vi som är nära, så en dag växer och känns som en vecka.

Det växer fram en hel sommar, på bara två dagar.

Vi sommar-åker där i Volvon, kärleken kör och jag drömmer om det där trädgårds-kaféet jag har kommit på att jag ska starta.

Och så kan vi ha päronpaj i augusti och servering i växthuset när det regnar, fortsätter jag och bygger på mitt luft-kafé.

Molnen svävar omkring, både i mitt huvud och på himlen.

ANNONS

Vi åker omkring där i vårt rum, där marken just då är sydskånskt böljande kullar med vita och beige kor, och väggarna är augusti-blå vyer med vita fluffiga moln mot rågblonda åkrar. Och väggarna går ända upp i himlen, som om det här rummet inte har något tak, inget som stoppar.

Sen kommer man hem, och kanske startar man inte ett trädgårdskafé, för man insåg att man hellre ville äta kakorna själv tillsammans med vänner som hälsar på, och vad skulle livsmedelsinspektören säga om vårt kök med otäta fönster utan lister och fyra katter på ständigt oväntade besök.

Men kanske slänger man ut det där bordet som man faktiskt varit trött på i alla år.

Slänger bort det där, som inte borde finnas i ens inre rum.

Inklusive trötthet, onödiga tankar och den helt felaktiga idén att inget går att förändra.

ANNONS