Efter en av livets största upplevelser är en skrynklig skjorta en värdslig sak

Varför ägnar jag ett kåseri åt att skriva om min före dettas bröllop?

ANNONS
LocationHalland||

På soffan i vardagsrummet ligger yngste sonens vita skjorta och blå kavaj slängt i en hög. Byxorna hamnade visst bredvid sängen. Efter en lång dag med bröllopsfestligheter orkade han nog inte hänga upp kläderna. Eller just det – det gör barnen sällan andra dagar heller om sanningen ska fram… Men den här gången struntade jag faktiskt i att påminna om det. Och vad spelar det för roll egentligen – efter en av livets största upplevelser är en skrynklig skjorta en värdslig sak.

I helgen gifte sig barnens pappa, och precis som på mitt eget bröllop för några år sedan, var naturligtvis sönerna med som följe. Skillnaden är bara att det skiljde x antal grader i temperatur och gäster på festen. Från vår lilla ceremoni på stranden i Thailand - i het eftermiddagssol – och med enbart ett gäng nyfikna turister som vittnen, till ett stort kyrkbröllop i Sverige med svala höstvindar. Vi tog golfbil till vigseln – de åkte häst och vagn. Men likheterna är också många. Båda bröllopen har föregåtts av lika mycket planering och pirr i magen. Och genererat lika mycket glädje, kärlek och minnen för livet. Och naturligtvis band som knyter samman, tills döden skiljer oss åt.

ANNONS

Varför ägnar jag då ett kåseri åt att skriva om min före dettas bröllop? Jo, för att jag gläds med dem lika mycket som barnen gör. Hos mig bor ingen bitterhet eller missunnsamhet – som jag upplever många gånger kan finnas hos separerade familjer. Jag är från botten av mitt hjärta glad att även de har funnit sin pusselbit i livet, precis som jag har gjort. Och lika tacksam är jag över att vi kan vara en familj – även om det inte är en klassisk kärnfamilj. Att vi kan umgås tillsammans och ha roligt. På riktigt. Och att vi finns för varandra och stöttar upp i vardagen. En självklarhet för oss, men så är det som sagt tyvärr inte för alla.

Innan barnen åkte iväg till bröllopet, stoppade jag ett brev till det blivande äkta paret i deras väska. Några ord från hjärtat på deras största dag i livet. Till henne, till honom, och till dem båda. Konstigt, tycker kanske några, men helt naturligt för mig. För mig kommer de båda för alltid att vara några av de viktigaste människorna i mitt liv. Mina barns pappa och kvinnan som lever närmast dem varannan vecka. De, och deras respektive familjemedlemmar, betyder mycket för mig. Livet blir sällan som man först har tänkt sig, men oftast kan det bli väldigt bra. Till slut.

ANNONS

På köksbänken står en flaska champagne, som om några timmar kommer lämnas över till det nygifta. Den och våra två gemensamma söner. Jag slänger skjortan i tvätten, och plockar försiktigt bort den lilla blombuketten från kavajslaget i sonens kavaj. Den har naturligtvis vissnat sedan gårdagen, och nu åker den i soporna. Men vad gör det – minnena från en av livets största upplevelser försvinner aldrig.

ANNONS