Dagens kåsör: Anita Nyman.
Dagens kåsör: Anita Nyman.

Dygnet är för kort för oss klipska B-människor

En blåsig dag såg jag en tjej kämpa med sin hund i backen vid Näckrosdammen i Göteborg. Det var en söt liten pälsboll, hunden alltså. Men envis.

ANNONS
|

Tjejen kallade och drog, kallade och drog, men hundskrället satt som planterat i marken och vägrade ta ett steg till uppför backen. Då bytte tjejen taktik:

Sitt! sa hon bestämt. Och vad gör hunden då? Jo, den börjar direkt skutta fram med liv och lust.

Jag känner mig ofta som den hunden. När husse, vi kan kalla honom Luther, säger ”Gå upp, klockan är sju!” – då sover jag som allra bäst. När han säger ”Dags att gå och lägga sig, klockan är elva och det är en dag i morgon också!” – då börjar jag vakna till på riktigt och tar gärna ett skutt uppför backen.

ANNONS

Jag är alltså en utpräglad B-människa. Det är så forskarna så förklenande kallar oss kvällsmänniskor. Ni andra är förstås A-människor. En teori är att B-människor egentligen har lite längre biologiskt dygn än morgonmänniskor. Vi skulle må bättre om dygnet hade till exempel 26 timmar. Då skulle vi sova längre och ha längre vakentid också.

Tyvärr är ju samhället inte anpassat för oss B-människor. Det är lite finare att vara morgonmänniska. Om man går upp klockan fem på morgonen och börjar baka bullar så är det så väldigt imponerande. Men om man börjar baka vid midnatt, då är det istället lite skumt och galet, ungefär som att sätta fram adventsljusstaken i fönstret i juli. Någon kanske gör en orosanmälan till socialen.

Men – nu kommer något riktigt intressant – ett gäng forskare har i en studie (publicerad i tidskriften Psychology Today) kommit fram till att det främst är människor med HÖGRE INTELLIGENS som vill vara uppe sent på nätterna! Haha, innerst inne har jag anat det hela tiden. Men vad hjälper det? Det är fortfarande de dumma morgonmänniskorna som styr på vår planet.

En kompis som var på chefskurs fick lära sig att vi kvällsmänniskor har lättare för att bli utbrända i många yrken, och det förstår jag mycket väl. Vi släpar oss upp på morgonen, men får ingenting gjort på förmiddagen. Huvudet är som en svamp och duger bara till att fylla cykelhjälmen med. Varje hjärncell sitter för sig själv och kurar och vägrar att ha något som helst med sina kolleger att göra. Men sedan, efter lunch, så börjar de tidigare så introverta cellerna kommunicera med varandra och plötsligt får man världens flow och känner att man kan jobba hur länge som helst. Och det måste man ju också, eftersom man inte har gjort någonting på förmiddagen. Alltså stannar man kvar på jobbet för länge, kommer hem för sent, lägger sig för sent och så börjar det hela om igen.

ANNONS

Det är faktiskt lite synd om oss som är B-människor. Och man kan inte hjälpa att man är det. Allas klockor går helt enkelt inte likadant. Det där med dygnsrytm har med gener, proteiner, klockceller och hjärnans hypothalamus att göra, har jag läst. Men sådant har jag lite svårt att sätta mig in i. Förmodligen sov jag på biologilektionerna.

Anita Nyman

ANNONS