Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Dagens kåsör: Cecilia Werner
Dagens kåsör: Cecilia Werner

Cecilia Werner: Du vet väl om att det är högerregel här?

– Varför sitter du så konstigt? Sonen sneglar på mig från förarsätet.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Konstigt? Är knutna nävar, sammanpressade läppar och stirrande ögon inte normalt?

Jag försöker slappna av. Det går inte.

För jag kan acceptera att jag har stora barn. Att de får rösta, att de kan köpa sprit på systemet, att de drar utomlands utan min tillåtelse, att de vikarierar som lärare, att de har ett sexliv. Allt!

Men inte att de kör bil. Att de får lov att köra bil.

Jag sneglar på min avkomma: Två meter lång, leende, en snus under läppen (”Jag sommarsnusar bara, mamma”) (yeah right) och glada ögon. Han växlar och blinkar och vrider på ratten, som om han vet vad han gör. Det enda jag kan se är en ettårig pojke med tung blöjgump som precis kan gå under skärbrädan i köket utan att slå i huvudet.

Jag minns plötsligt också att denna son är anledningen till att hela vår trädgård är full av kaninlik. Nedgrävda och sedan länge förmultnande, men ändå.

Som många föräldrar föll vi i kanin-fällan när barnen var små (”Det är ju så bra med husdjur, de kommer lära sig ta ansvar.”) (yeah right en gång till).

Kaniner inhandlades och intrikata bursystem byggdes. Systrarna tog hand om dem lite lagom, men kaninerna bara dog. Nån blev ihjälskrämd en natt, en annan rymde och så kom kaninpesten.

Det dog dock bara en kanin åt gången och varje gång tänkte vi hoppfullt, att nu, nu kanske kaninperioden i vårt liv höll på att ebba ut! Men varje gång kom lillebror raceande och förklarade att vi måste köpa en nin till för annars blev den första ninen alldeles emsam.

Så det gjorde vi (djur ska ju inte vara ensamma) (och vi har alltid varit värdelösa på att säga nej) och därför är vår tomt nu en gammal djurkyrkogård.

Nu sitter alltså kaninpojken och kör vår gamla Volvo. Han har haft körkort i två år men jag ser fortfarande ut som Kristina i Duvemåla när hon åker tåg för första gången i Amerikat. Med jämna mellanrum utbrister jag: ”Akt..”! ”Här är det högerre…” ”Ser du cyk…?” på det mest irriterande mammavis man kan tänka sig.

Sonen bara skrattar och skruvar upp radion så att Michael Jacksons Beat It pulserar i bilen. Det gör allt ännu värre på något vis. Jag lutar mig bakåt och ler matt. Blundar så jag inte ser vem som kör och det hjälper faktiskt. Snart är vi framme.