Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Malin Rockström kåsörbild Bild: Annika Karlbom
Malin Rockström kåsörbild Bild: Annika Karlbom

Malin Rockström: Drömmen var en gräsmatta stor nog för tält

Nu har odlingsdjävulen mig i sitt fasta grepp.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

I radhuset där jag växte upp hade vi ca 7 kvadrat gräsmatta ojämnt fördelat på fram- och baksidan av huset. All gräsmatta var i små konstiga former som dög fint till lek med plastdjur och smådockor men funkade inte alls för det viktigaste i livet: tält.

Det fanns inget som gjorde mig så avundsjuk som en gräsmatta stor nog för tält. I hela mitt liv har jag uppskattat gräsmattestorlek till antal tält som skulle kunna få plats.

”Åh, stor gräsmatta, här får ju plats minst sex tält!” har jag tänkt varje gång jag hälsat på någon gräsmatteinnehavare.

Min högsta dröm har alltid varit att ha en egen trädgård med gräs stort nog för ni vet vad. Nu har jag den. Många hundra kvadrat med plats för ett mindre festivalcampingområde, och det enda jag tänker på dagarna igenom är att GRÄVA BORT GRÄSMATTAN! För nu när jag är gräsrik så har jag omvärderat alltsammans. Det kan även bero på att sova i tält i trädgården inte känns lika lockande längre, men nu har jag nya intressen. Jord. Under gräset finns jord och den måste jag komma åt. För i jord kan man odla.

Förra året grävde jag mig ett litet land för blommor och grönsaker, men nu har odlingsdjävulen mig ordentligt fast i sitt underbara grep. Grepp menade jag. I år blir det stort på riktigt, tjälen och tidsbristen är det enda som hittills sinkat mig. Efter förra årets grävning ägt rum så lovade jag, dyrt och heligt, att jag aldrig mer skulle gräva stora ytor för hand. Så i höstas bestämde jag mig för att göra som människor som kan saker gör. Jag täckte gräsmattan med tidningar och kartong, öste på löv, kompost och allt bös jag kunde hitta, och sen skulle det till lite mer, men då blev det mörkt och kallt och jag blev så trött, så trött. Det blev varken färdigt eller bra. Så hela våren har jag nu jobbat med att ta bort all skit från gräsmattan. Tack och lov var det inte helt ogjort arbete, grässvålen var nästan död och lätt att gräva bort, och längst ner under allt krafs hade det blivit ett maskparadis.

Det finns folk som säger att jag borde hyrt en minigrävare och bara grävt bort gräset på ett kick. De människorna lyssnar jag inte på. Visst tar det tid men vad gott det känns när man gjort det själv. Jag sitter gärna där på knä och rensar bort varenda liten ettrig kirskålsrot med vetskapen om att om jag lämnar en enda och allt exploderar i ogräskaos, så har jag bara mig själv att skylla. Jag har till och med funderat på om jag ska anordna nån slags grävmeditation. Bjuda in ett par andra vilsna själar för att under tystnad gräva, pilla ut maskar ur grässvålen och sikta jorden mellan fingrarna tills varenda ogräs är borta.

Men då är risken att jag skulle behöva dela med mig av alla skatter jag hittar i jorden. Hittills har jag hittat min egen vikt i rostig spik, 20 brännvinsflaskekorkar, kapsyler, en ugnsform i gjutjärn, en femöring från 1952, en halv kam, lite gångjärn och en massa andra fina saker. Allt det där sparar jag i en stor glasburk, jag har inte råd att dela med mig av det. De skatterna är mer värda än gräsmatta.