Det är konstigt men, just i maj. När man vill att tiden ska stå still. Gör den aldrig det.
Kan det hända. Så händer det i maj.
Vännen S till exempel. Det enda hon längtade efter var att dyka djupt ner i sitt senaste 7-dagars lån.
Vad hände?
En felkonstruktion förstörde alla golv i deras nya radhus, så hon och hela familjen fick flytta ut allt ur sitt hem. Och sen flytta in det igen. I maj.
Mitt mellan hägg och syren.
Mitt i sjudagarslånet.
Mitt i förhoppningen om att tiden skulle stå still.
Eller vännen AK. Som bryter foten på sin bröllopsdag, och får ägna resten av maj åt akuten, rehab och kryckor. Förutom allt det andra i livet…
En del andra får maj förstörd mer självförvållat. Som jag.
Så här i efterhand kan jag inte förstå varför jag sådde frön i 237 små krukor i mars, april.
Nu står jag här med de där 237 små krukorna som ska nånstans.
Antingen i jorden, eller i en större kruka. Eller i en rabatt som inte finns än. Och jag som egentligen bara drömde om en djupdykning i stillastående tid med egenkokt rabarberkompott i maj, börjar tycka att livet känns som ett sjudagarslån, som snart ska lämnas tillbaka.
Vad är det som gör att man aldrig lär sig av sina misstag?
Vad är det som gör att man upprepar samma maj, år efter år?
Darling, som är den klokaste jag vet, säger att man måste lära sig att hålla sig tillbaka.
Förutom att hans Mamma var extra noga med att han skulle ha mössa på sig när han skulle ut i de kalla dala-vintrarna när han var liten, vilket fått honom att bli ovanligt revolutionär när jag påminner honom att ta på mössan när det är kallt, så hade Darling en sällsynt lycklig barndom, med sällsynt kloka råd från sina föräldrar.
Det allra vanligaste var.
”Ansträng dig inte.”
Förtydligat med.
”Gör hellre lite mindre, än mer.”
Och så här i maj, när jag springer omkring med mina 237 krukor, som ligger som ett tung ok över mig, så undrar jag om det går att lära om.
För så här i maj, när man vet att allt annat i livet händer också – förutom allt det där man själv för får sig att dra igång – så ligger Darling i hängmattan och lyssnar på trädsuset och vår lilla damm som porlar.
Han djupdyker i stillastående tid och sjudagarslån.
Han hinner titta upp på både blommande körsbärsträd och blommande äppelträd.
Han hade helt säkert hunnit äta rabarberkompott riktigt långsamt och njutbart också, om jag bara hunnit göra den åt honom nån gång.
Och jag bara undrar, går det att lära om? Går det att lära sig göra mindre, inte mer?
Går det att lära sig om sin barndom?
”Lägg dig på 80 procent,” säger Darling från hängmattan. ”Inte 100 procent.” Sen slumrar han till, till koltrastens sång.
Och medan han sover planterar jag 17 små plantor till. Sätter mig och vilar medan jag fyller på vattenkannan. Låter vattnet rinna ner i kannan så långsamt det bara går.
Och i tystnaden hinner jag höra mina andetag och mitt eget jag. Min egen barndom.
Och jag minns att i de små stunderna, mellan all leken, allt jag hela tiden ville göra, då stod tiden helt still.
Och det var faktiskt den allra största lyckan.