Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Dagens kåsör: Anita Nyman
Dagens kåsör: Anita Nyman

Anita Nyman: Diskret entré är ingenting för Maken och mig

I den vintervita backen stod en tysk försedd med snöskyffel. På smittsäkert avstånd stod en tomhänt hallänning i sneakers.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Med stigande spänning såg de hur en silvergrå Passat utan dubbdäck sladdade emot dem i hög fart uppför den branta, slingriga vägen.

Men vi får ta det från början. Som jag redan har berättat i den här spalten har Maken och jag blivit med fritidshus i Dalarna. Det ligger högt upp i en by, så liten att den knappt syns på kartan. Maken var lite rädd att det skulle bli svårt att ta sig upp dit med bilen om vintern. Men jag ringde till kommunen och förvissade mig om att de kör plogbil även i denna lilla avkrok. Då så.

Nu skulle det visa sig att det mycket väl kan vara barmark utanför kommunhuset i Leksand medan det ligger jättemycket snö i vår by, så den som styr över plogbilarna är inte alltid medveten om behovet. När vi kom upp första gången i vinterväder så var den mycket kurviga, smala och branta vägen inte plogad.

”Äsch, det går säkert bra”, sa jag uppmuntrande, bekvämt tillbakalutad i passagerarsätet.

Ja, ni fattar ju hur det gick. Halvvägs upp fastnade vi.

Knappt hade vi fått slut på svordomarna innan en tjänstvillig tysk dök upp med snöskyffel i näven. Han förklarade att man måste ta ordentlig fart ända nerifrån landsvägen för att komma uppför backen: ”SCHNELL, SCHNELL!” Hmm, varken Maken eller jag är road av vinterrally och nu satt vi liksom ändå redan fast.

Då hände det som inte får hända när man har fått stopp på en smal väg. Det kom en bil till – som måste stanna bakom oss. Ur denna kom en annan granne, en bygdens son av dialekten att döma, och sa så snällt: ”Jag har inte bråttom, jag är pensionär!”

Våra nya vänner visste att man måste koppla ur ESP:n i sin automatväxlade bil i detta läge. Jag visste inte ens att ESP betyder antisladdsystem och stackars Maken, nu lätt svettig i kylan, fick leta fram instruktionsboken. I den hette ESP inte ESP utan ASR. Det ska inte vara lätt att hitta rätt när man sitter fast i en isbacke.

Både tysken och dalmasen var underbart förstående och tävlade om vem som hade fastnat flest gånger på samma väg. Dalmasen erkände till och med att det hade tagit honom två år att koppla att ESP:n måste kopplas ur ibland. Och när vi beklagade att vi sinkade honom sa han bara: ”Äh, det gör inget, vi har väl trevligt här?” Säga vad man vill om människor, men ibland är de bara underbara.

För att göra en lång, tråkig historia åtminstone något kortare, så lyckades Maken till sist – fråga mig inte hur – köra in till sidan så att den fyrhjulsdrivna dalmasen kom förbi. Sedan backade samme make ned för hela den långa backen, tog ordentlig fart, ivrigt påhejad av mig och tysken, och – JAHWOHL! – så lyckades han ta sig ända upp till vårt hus utan att köra av vägen.

Det var alltså på det här sättet vi gjorde entré i byn, och nu kommer vi för alltid att vara ”hallänningarna som aldrig hade sett snö förr och körde fast vid tyskens hus”. Men vad gör det? Det är lika bra att göra bort sig direkt. Det ska ju ändå skötas.