Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Det vackra med sensommaren – bara en sista gång

Jag tror jag fångade sommarens sista suck.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Bussen rullar mot målet för denna spontana resa. Min lilla stuga vid havet. Det sägs bli en solig och varm eftermiddag – kanske den sista för i år – och jag tänker investera ett par inarbetade flextimmar på bästa tänkbara sätt. Oroligt blickar jag upp mot himlen, och ser molnen torna upp sig och skymma den värmande solen. Nej, det var ju inte detta jag hade tänkt mig! Snälla, kan jag inte få uppleva lite sommarkänsla i dag. Bara en sista gång.

Ett stenkast från havet hoppar jag av, och för ett ögonblick stannar jag till, sätter ner mina väskor, och bara insuper ögonblicket. Molnen skingrar sig på himlen, och solens strålar värmer mitt ansikte. Jag tar ett djupt andetag. Trots att det är september kan jag fortfarande känna doften från sommar och nyponbuskar. En vildkanin hoppar förbi intill en stuga, precis som vanligt här vid havet. Skillnaden är bara att i dag är jag nästintill ensam här. Bara jag, kaninen, och doften av sensommar.

Jag öppnar dörren till stugan, och känner med ens hur mina axlar sjunker någon centimeter. Det är svårt att stressa här, med havet och stranden alldeles intill. På en sekund har jag bytt om till shorts, och sätter mig i en trädgårdsstol på altanen. Dricker det nybryggda kaffet, och tar en sked av bakelsen jag köpte med mig från konditoriet. Ett rus av tacksamhet sköljer över mig när solens strålar återigen sveper över min kropp. Ska jag ta mig ner till stranden tro? Svaret från mig själv kommer blixtsnabbt. Självklart ska jag nyttja denna dag till en stund av saltvatten och sand mellan tårna. Bara en sista gång.

Jag rycker till av mina egna snarkningar. Tydligen somnade jag till där på filten bland sanddyner och strandråg. Försiktigt borrar jag ner mina nakna fötter i den ljumma sanden, och hela mitt väsen vill liksom ta in alla intryck idag. Om detta kanske är sista gången på väldigt länge. Jag slänger ett öga på mobilen och kalkylerar snabbt hur lång tid jag har kvar innan bussen går hemåt igen. Jo, det måste få bli en löparrunda också. Kanske är det så att man njuter lite extra mycket om man vet att det kommer dröja till nästa gång. Förmodligen är det först i april jag kan springa barbent vid havet nästa gång.

Mina ben rör sig lätt över ängarna intill havet. Låter nyponbuskar nudda mina lår när jag kryssar fram mot den höga klippan, där jag så många gånger har sett solen gå ner i Kattegatt. Upp, upp, upp. Jag vill uppleva den hisnande känslan av att ha havet strax under mig. Och omkring mig. Svettdropparna pärlar sig i pannan, och endorfinerna sprider sig i min kropp. Här är min plats på jorden. Tänk att just jag får uppleva allt det här vackra med sensommaren. Bara en sista gång.

När jag sitter på bussen hem – fortfarande iklädd träningskläder - ler jag nöjt. Jag tror det var sommarens sista suck, men jag fångade den i år också.