Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Nina Persson: Det kunde lika gärna ha varit ditt eller mitt barn

Det blir så verkligt när krigets offer kommer nära.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

”Mamma, det har kommit en kille från Ukraina till vår skola”, sa min yngste son en kväll för några veckor sedan. ”Jag såg honom leka vid klätterställningen på rasten, men jag har inte hunnit prata med honom än”. Jag var mentalt förberedd på det, men ändå blev jag lika tagen av hans berättelse när jag hörde den. Att det skulle komma flyktingar från det drabbade landet i öst, det förstod jag ganska snabbt när kriget bara fortsatte – men det brände till extra mycket i hjärtat nu, när så många barn och deras mammor faktiskt finns här i vårt samhälle. Människor – precis som du och jag. Skillnaden är att de har fått fly från sin trygga vardag, och lämna kära ägodelar, djur – ja, till och med anhöriga – kvar i hemlandet.

Kanske känns kriget i Ukraina extra nära oss svenskar, just för att det är det. Nära. Både rent geografiskt, men även till stor del socioekonomiskt. De flesta levde ungefär samma typ av liv som vi innan det hemska hände i slutet av februari. Föräldrarna gick till sina jobb. Barnen gick i skolan och hade aktiviteter på fritiden. Mobiltelefoner, Ipads, och umgänge på sociala medier – precis som för våra barn. Vardagen snurrade troligtvis på i ungefär samma banor som här i Sverige. Alltså då – fram tills att kriget bröt ut.

I går kom ännu ett flyktingbarn till skolan – en tjej som började i yngste sonens klass. ”Hon sa att hon älskade sin hund och att dansa, och hon var grym på engelska och matte”, berättade han igår. Barn är oftast fantastiska på att omfamna det nya. Jag är tacksam för att barn på flykt får träffa människor som han, som omfamnar dem med värme och öppet sinne. Han visade hennes TikTok-konto, som hon delat med sig till sina nya klasskamrater. En söt 11-åring, som precis som mitt barn, har lagt upp filmklipp på det som intresserar en femteklassare.

Det blir så verkligt när krigets offer kommer nära. Jag tänker på hennes älskade hund, som hon hade fått lämna kvar i hemlandet. Hennes hjärta måste ha gått i tusen bitar. Det skulle mina barns ha gjort, om de tvingats överge sina älskade husdjur. Så många tårar som skulle ha fällts av oro och saknad. Pojken på skolgården och flickan i sonens klass – undrar om de hann krama sina pappor och husdjur hejdå. Och hur mycket av deras tidigare liv finns kvar när - och om – de kommer tillbaka…?

I dag ska min yngste son på kalas hos en kompis. Han har längtat hela veckan. Lek och stoj med killarna han gillar att hänga med. Jag tänker på de nyanlända barnen här i Sverige. Hade de också något kul som de såg fram emot, när kriget plötsligt kom och slog sönder deras vardag? Förmodligen. Jag önskar av hela mitt hjärta att dessa barns drömmar hittar nya vägar, och att glädjen och tryggheten slår rot igen – om än på en ny plats. För det kunde lika gärna varit ditt eller mitt barn. Det kunde varit vi.