Det är skördetid! Allt det jag väntat på sedan jag sådde de första fröna i januari är nu redo för plockning, ätning, kokning och frysning. Synd att det råkade sammanfalla med mitt tväraste humör.
Jag vill inte. Jag orkar inte plocka tomater varje dag, jag är trött på gurka och ärtor. Och så är jag lite sur för att kronärtskockan inte blev så mycket med, och då har jag ingen lust med det andra heller. Jag blir sur av att plocka äpplen och plommon ur gräsmattan.
Egentligen är jag inte sur. Jag vet precis vad det handlar om. Detta är mitt sätt att hantera den annalkande hösten och mörkret. För att jag inte helt ska gå under när allt rycks ifrån mig, frosten kommer och dahliorna blir kletbollar på skaft, måste jag nu börja distansera mig till det jag gillar allra mest. Grönskan och trädgårdslivet. Jag lider av förklädd förskotts-sorg.
Fake it ’til you make it. Hela dagarna går jag och suckar och stönar över hur störig och jobbig vår trädgård och odlingarna är. Sjukt tråkig. Och ful. Börjar inte solrosorna se fula ut? Och bönorna, borde jag inte bara rycka upp dem? Egentligen längtar jag hem, för att ta en sista kik liksom. För tänk om något mer kastat in handduken medan jag varit på jobbet!
Det kommer ju en vår igen, och hela den långa tiden dit har jag på mig att planera nästa års odlingar och planteringar. Allt det där vet jag, men om det gör ont när knoppar brister så gör det ännu ondare när allting dör ifrån mig. Inte en gång till vill jag höra något om årstidernas charm. Är det rimligt att behöva krisa på det här sättet varje höst?
Och mörkret. Herregud, tänd lampan! Höstmörkret är inget snällt mörker. Det är kompakt och osympatiskt. Min pannlampa tar sig inte igenom den mörkermassa som omsluter mig på tok förtidigt om kvällarna. På våren blir det skumt, men lampan funkar och inget kan stoppa mitt nattliga grävande. Men nu. Mörkret stirrar på mig tills jag blir blind och måste famla mig in.
Samtidigt som jag är höstbitter så är jag otroligt tacksam över våren och sommaren vi fick. Jösses vad det prunkat! I flera månader har jag kastat grönsaker och blommor efter alla som kommit i min väg. Vi hinner inte med att ta hand om allt, och nu hinner jag knappt njuta heller. Det går inte att jobba, ha familj och vara trädgårdsbonde samtidigt.
Vad säger ni om att tidigarelägga höstlovet? Förr hade man potatislov, jag vill av personliga skäl införa skördelov. De barn som inte har något att skörda kan vi sätta i arbete. Eller så får jag helt enkelt gå ner i tid på jobbet. Om jag får tillräckligt stora skördar så behöver jag ju inte tjäna lika mycket pengar till mat.
En sak är säker. Jag älskar det jag odlat, men det blev lite mycket på en gång. Det har jag snart glömt! Om ett par veckor när jag acklimatiserat mig till den här årstiden så är jag på det igen! Förlängningssladd, bygglampor, underställ och bästa grävspaden. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är trevligare med blommor och grönsaker än med gräsmatta.
