Dagens kåsör: Håkan Bergström
Dagens kåsör: Håkan Bergström

Det är väl möjligt  att vissa saker  inte går an längre

När jag vid ett tillfälle intervjuade en katolsk präst och undrade om han verkligen trodde på mirakel och om Guds existens varit så tydlig för honom, så hänvisade han till vardagens detaljer.

ANNONS
|

Har vi inte alla någon gång upplevt sådana osannolika små händelser och sammanträffanden, som gör att vi borde tvivla på slumpen?

Hmmm.

Men jag kom att tänka på vad han sa efter att en kväll för någon vecka sedan ha suttit och lyssnat på en låt på Spotify, en låt som jag med ytterst ojämna mellanrum brukar njuta av, eftersom den sjungs på ett alldeles utomordentligt sätt av en svensk sångerska.

Jag vet att sångerskan dessutom är dotter till en tidigare arbetskollega till mig, som jag för många år sedan hade en hel del att göra med på en helt annan arbetsplats. Jag gillade honom.

ANNONS

Han var på den tiden, liksom jag, fackligt engagerad och var en stridbar man. Jag hade sett honom leda en kort vild strejk med synbart gott humör, och han hade med tiden tillägnat sig en charmig och ibland provokativ nonchalans gentemot arbetsgivaren.

När jag hade lyssnat på låten började jag därför tänka på honom, och undrade vad han gjorde nuförtiden. Jag gjorde några sökningar via google, men utan resultat.

Sen gick jag och la mig.

Morgonen därpå slog jag upp rikstidningen och på familjesidan såg jag dödsannonsen över honom. Ett sådant där högst osannolikt sammanträffande som – om jag varit starkare i tron – borde ha övertygat mig om en högre makts inflytande över mina associationer och tankebanor. Varför hade jag annars kommit att tänka på honom just kvällen innan?

Hursomhelst, när jag nu ändå var inne på minnet av honom, så påminde jag mig hur vi båda skulle träffa direktörn på företaget en decemberfredag på 1980-talet för en genomgång av vissa aktuella ärenden. Därefter ville direktörn bjuda på lunch.

Jag kom, plikttroget. Medan han ringde till direktörn och hävdade att han satt lite trångt till, men att han i alla fall skulle dyka upp till lunchen.

ANNONS

Det gjorde han, några minuter försenad dessutom, när vi redan börjat plåga våra trådiga biffar med kniv och gaffel. (Krogmaten har blivit bättre sen 1980-talet, det är också en samhällsutveckling!) Han slog sig ner med det där avväpnande leendet som jag antog gick hem även hos kvinnor, och sedan beställde han utan att blinka en stor starköl.

– Det är ju ändå fredag, sa han till direktörn.

Jag tänkte väl att så skulle jag också bli när jag blev stor, lika avspänt nonchalant till den arbetsgivare som betalar min lön.

Men det har jag inte blivit. Jag tror inte heller att arbetslivet är så tillåtande längre, i ett allt mer uppskruvat och kravfyllt tempo.

Istället sitter jag här med en inbjudan från arbetsgivaren, som undrar om jag vill anmäla mig till en tvåtimmarskurs i förebyggande stresshantering.

Utan lunch efteråt.

ANNONS