Jaha ja, govänner. Det verkar inte bättre än att de två senaste årens prövning inte var annat än en övning inför vad som komma skulle. Eller är kriget i Ukraina resultatet av att dumma gubbar känt sig understimulerade och haft alldeles för mycket tid att hitta på en massa dravel, som följd av två års kaos och karantän?
Är det någon som inte vet så är det jag. Vad jag vet är att krig är det värsta jag kan tänka mig. Men det handlar inte om mig, även om jag vissa dagar är så rädd och ledsen att jag tror att det är oss det är synd om. För att det helt plötsligt är så nära. Det är inte synd om oss.
Det är dags att bry oss lite extra om varandra igen. Sist skulle vi hålla avstånd för att visa att vi tyckte om varandra, nu kan vi kanske våga oss lite närmare. Hålla om de som är oroliga, lyssna och stötta. Prata med barnen och få dem att känna sig trygga. Alla de människor som just nu är mitt i brinnande krig, eller som tvingats lämna sina hem och sitt land måste vi hjälpa på alla sätt vi kan. Ekonomiskt, själsligt, fysiskt, direkt, indirekt, bokstavligt, bildligt – alla kan hjälpa på något sätt.
Min gammelfarmor Stina sa, på värmländska:
”Ur e knôten näven kommer inge i – å inge ur.” Ur en knuten näve kommer inget i, och inget ur. Om handen inte är öppen kan du varken ta emot eller ge. För mig är det en påminnelse om att vi behöver varandra, våga ge och våga ta emot. Annars står vi bara där med knutna nävar som aldrig lett till något bra.
Under andra världskriget skickades min morfar och en av hans bröder till Sverige som krigsbarn. Vad hade hänt om inte Sverige räckt ut en hand och morfars mor tagit emot den hjälpen? Hennes man låg inkallad och hon var på flykt med sina tre barn. Hon gjorde allt hon kunde, hon gjorde vad hon behövde göra, och hon gavs den möjligheten. Ingen förälder någonstans i världen skulle skicka bort sitt barn, skicka ut det i en gummibåt på öppet hav eller ta några som helst risker om den inte trodde att barnet då hade en större chans att överleva. Hur klyschigt det än må låta med utsträckta händer hit och dit så känner i alla fall jag just nu att det är vad jag måste bidra med. När någon sträcker sig efter mig så ska jag finnas här. Och jag hoppas, så innerligt, att den dagen jag behöver den handen så väntar den på mig. Inte min egen då alltså, utan någon annans.
Man kanske ska akta sig för att ge råd hit och dit när det pågår desinformationskrig och propagandapeppring, men gammelfarmor Stina sa också:
”Om du vet att du har rätt så lôt ingen skite på näsa di”. Och nu är det så att jag vet att jag har rätt. Förutom att vara snäll och bara köpa lagom mycket toapapper och burkköttfärssås så tycker jag verkligen att ni alla ska odla lite mat. Några hinkar potatis på balkongen, ett par morötter i perennrabatten eller ärtskott på fönsterbrädan. Bara något enkelt litet extra. Hade jag kunnat odla diesel så hade jag gjort det, men blir vi strandsatt här hemma så tänker jag i alla fall inte få skörbjugg!
