Det är oftast inte så mycket prat i damernas omklädningsrum. Men min med-baderska i det dunkla ljuset i omklädningsrummet är en sån person som snabbt kommer rakt in i det viktiga, så efter bara nån minut står jag där och berättar att jag egentligen är rätt trött, och att mina föräldrar är sjuka båda två, och att jag har en ryggskada själv men aldrig riktigt hinner reparera den och mig själv.
”Ja, man sätter ju alltid sig själv sist,” konstaterar hon, som också är där och mjukar upp en kropp som behöver lagas.
”Ja,” säger jag och håller med.
Och sen pratar vi lite mer om annat också, men det är som att det är den där raden som fastnar.
Man sätter ju alltid sig själv sist.
Och vi vet det båda två. Lika säkert som ett amen i kyrkan. Och vi står där i damernas omklädningsrum.
Och jag kan inte annat än att undra. Hur blir det så, att den viktigaste personen i ens liv, en själv, glömmer man nästan bort.
Har man en lucka, fyller man den med tvätt och tusen saker till. Ska man vila, är det nästan så man gör det i smyg.
Som den där flickbokshjältinnan jag läste om när jag var 10-11 år. Patty hette hon, och var en lite vild flicka som gjorde precis lagom mycket revolt mot den värld hon levde i.
Nånstans kommer jag ihåg, att hon hade pluggat för lite inför ett prov, och bestämde sig för att spela sjuk inför sjuksystern på det där amerikanska colleget hon gick på för hundra år sedan, bara för att få ligga i sängen och läsa ikapp på allt det där hon var efter med.
Det fastnade hos mig. Det, och det där hon sa till sin vän om att: ”Egentligen är jag jättetrött och skulle kunna ligga här och sova bara…”
Men istället. Sjukskrev hon sig, för att komma ikapp. Och det var hundra år sedan.
Nuförtiden sjukskriver vi kvinnor oss inte för att komma ikapp. Vi sjukskriver oss snarare för att något annat har kommit ikapp oss. Kroppens begränsningar. För att något bara gick sönder, och sen gick det inte längre.
Nånstans läste jag: ”Det normala är att livet är begränsat.”
I tider med obegränsad surf och distansarbete, tror jag vi behöver påminna oss om det. Det normala är att livet är begränsat. Det är det obegränsade, som är onormalt.
Så den här helgen, när de nya coronarestriktionerna kom, och jag först tänkte, åh, då kan vi ju inte göra det som vi tänkt, och började fundera ut annat vi skulle fylla vår helg med, typ, skrapa sovrumsdörren och äntligen måla den vit. Så kom jag plötsligt på det där jag längtat efter i flera veckor. Nämligen att bara lägga mig i soffan med en bra bok, och omväxlande glo ut genom fönstret på ett träd.
Och jag kan bara inte förstå, att jag höll på att prioritera en sovrumsdörr istället för mig själv.
Och jag undrar om det ska ta hela livet att lära mig den svåra konsten att som kvinna, bara ligga och glo ut genom ett fönster.
