Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Pernilla Skoglund: Den svåra konsten att möta hösten

Väck mig när solen går ner, tänker jag, där jag ligger i solen och kick-offar mig och sjunker ner i vilans famn för att samla energi och få balans inför nästa lågtryck.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

En solig måndag i oktober, mitt mellan ett lågtryck och nästa på ingång, kan återupprätta en trött själ på bara några sekunder.

Precis när jag trott att all sommar var borta, så kommer jag ut i köksträdgården med kaffebrickan, sätter mig i ett hörn och på en sekund, så är jag en ny människa.

Det är varmt. Det är mitt på dagen.

Solen samlas i just det här hörnet som om det vore en solfångare.

Sockarna som jag motvilligt tog på i morse åker av. Koftan åker av.

Chokladen på kaffebrickan smälter. Jag smälter.

Solen blänker i daggdropparna som fortfarande ligger kvar på bladen på dahlian framför mig. Och solrosorna växer hela vägen upp i den knallblå himlen.

Och hösten, som jag nyss tyckte börjat ganska dåligt, känns plötsligt faktiskt ganska bra.

Det är en konst det där, att möta hösten. Att vara förberedd. Ha samlat in tillräckligt mycket sol, vila, förbipasserande fjärilar i sinnet, för att orka möta hösten och vardagen.

I år, var det som om alla var oförberedda.

Jag var oförberedd. Vännen AK, som jag pratade med var oförberedd. Vännen A, och S, och vännen P med.

Alla satt vi där och liksom undrade vad som hänt, och var sommaren blev av.

Kanske var det för mycket det där med pandemin, Putin, elpriserna, ett krig som sliter i själen och inflation och räntechock på det.

Kanske var det så mycket av det där stora där ute. Så man hann inte vårda det lilla, där inne, som gör att tillvaron hänger ihop.

En av mina kusiner, brukar åka på kick-off med sin man, varje nytt år.

De brukar sitta där i bastun på ett spa, och dra upp målen och samlar ihop sig i den 70-gradiga värmen och får ett slags avstamp inför det nya, samtidigt som de vilar kropp och själ.

Och varje höst tänker jag att det verkar så klokt och bra.

Som om man själv var ett litet företag med mål och visioner och behov av friskvård till sina anställda, (sig själv och sin man) och se till att ork och plus och minus går i balans.

Den här hösten började jag i helt fel balans mellan plus och ork och minus.

Vi är ganska många som försöker orka trots ständiga underskott.

Vi är ganska många som hukar inför hösten och vintern, kanske lite extra i år.

Vi är ganska många som skulle behöva en kick-off. Dra upp riktlinjerna och samla ihop sig i en värme som får både axlar och andning att sjunka ner i rätt nivå igen.

Så när just den här måndagen kom, den här dagen med sol, mellan ett lågtryck och nästa, så är det som om jag åker på ett alldeles eget spa. Där hemma.

Jag sjunker allt djupare ner i stolen och dåsar nästan till i trädsus och koltrastprassel.

Det fladdrar förbi både fjärilar och gula löv och medan jag sitter där blandas sommaren med hösten, så att tillvaron hänger ihop igen.

”Väck mig när solen går ner”, tänker jag, där jag ligger i solen och kick-offar mig och sjunker ner i vilans famn för att samla energi och få balans inför nästa lågtryck.

Och skulle jag dra upp ett mål och en vision för mig själv och det här företaget som kallas livet. Så är det, att fatta att jag själv aldrig någonsin, är en outsinlig resurs.