I framtiden vill jag ha massa djur. Katt, höns och kanske kaniner. Min sambo gillar djur men tycker att det är bökigt när vi ska resa bort och sånt, och det har han väl lite rätt i. Just nu nöjer jag mig med husdjuren vi har vare sig vi vill eller ej.
En icke-favorit är spindlar. Den feta sorten som rör sig skräckfilmsryckigt och försvinner obehagligt snabbt fastän man stirrar på den och har stenkoll. Den sorten vågar jag inte ens dammsuga upp. Jag vägrar tro att den skulle dö inne i dammsugarpåsen och föreställer mig att den ligger där och vrålar efter hela tjocka släkten som kommer komma och attackera mig så att jag dör av skräcken och sedan befriar de tjocka spindelgrisen ur dammsugaren. Tvi.
Senaste året har jag dock blivit mycket bättre på att ha spindlar som ofrivilliga sambos. Det sägs att mycket spindlar betyder att ett hus mår bra, och dessutom äter de andra kryp jag gärna slipper. Som flugor. Jädra bonnaflugor! Vi blir tokiga, och mördar, mördar, mördar hela dagarna för att få sova lugnt på natten. Nog för att de är ofarliga men vilka energitjuvar de är! Vi har satt upp såna där farbror Melker-klisterspiraler överallt. Det som fastnar i dem är 60 procent flugor och 40 procent människor. Äckligt ser det ut men det är det värt. Vi har slitit ut ett helt gäng med flugsmäckor så det är skönt med lite avlastning.
Men spindlar och flugor är ingenting mot nästa sattyg: mygg och knott. De älskar mig. Jag är så god att de reser från när och fjärran för att få smaka på mig. Det spelar ingen roll var jag är, de hittar mig. De gillar ingen annan i min familj, det är mig de är ute efter. Familjen ser inte ens bitdjuren, de ser bara bölderna de lämnar efter sig på mig kropp.
Min sambo brukar klaga när han hör en ensam liten mygga surra runt i sovrummet. För mig betyder ett surr vid läggdags att jag kommer vakna nästa morgon och liksom inte ligga på madrassen, för att jag är så knölig på kroppen av alla bett att jag balanserar på halva tennisbollar jämt utspridda över mitt stackars skinn.
I sommar har jag stiftat närmare bekantskap med en annan goding. Tvestjärten. Jag bedriver nån form av ofrivillig uppfödning. Och de är så fascinerande! Lägger jag ner något, en handske, en hink, min mobil på något som helst underlag utomhus, så kommer de farande från ingenstans. När jag tio sekunder senare lyfter upp min grej så är det ett helt kompani tvestjärtar som rusar runt, snubblar och ser ut som fulla påkomna tjuvar. Uttrycket ”som yra höns” borde kompletteras med ”som påkomna tvestjärtar”. Förutom att de är roliga att se på så är de faktiskt duktiga. De äter upp andra djur som vill äta på det jag odlar. Ibland glömmer de bort sig och tar en tugga av nån knopp, men då är jag där med nån kul grej de kan gömma sig under och så bär jag iväg dem dit de gör nytta. De är inte så söta men de är ganska kul husdjur.
Malin Rockström
