Gradvis har vi skalat ner, och skalat bort.
Italienska-kursen blev inställd så tidigt så jag har glömt hela futurum-formen av att vara som jag kunde som ett rinnande vatten i somras.
Badhuset, försvann tidigt i höstas. Fika på kafé känns som en dröm.
Istället går jag hemma och duckar effektivt för Darlings alla Zoom-möten, (badrummet ligger så retligt placerat så jag måste passera hans viktiga möten flera gånger varje dag.) Eller så kör jag ut honom i fem plusgrader och ösregn för jag måste ha skrivro och får dåligt samvete så jag ändå inte kan jobba.
Hemarbetes-logistiken är svårare än man tror.
Det är när tillvaron krymper, som man utvecklar en ny futurum-form av att vara. Börjar att fundera på vad man kan göra istället.
Som min farbror Rune kom fram till nu när han inte längre kan åka ut och ta en fika som han brukar. Han ska börja baka egna bullar istället.
Själv har jag sån spa-och-bad-längtan så jag i tankarna har gjort en hel badrumsrenovering, komplett med badkar med lejontassar på, på bara en förmiddag.
Jag känner i princip det varma vattnet runt mig, när jag kryper omkring på fyra fötter i vårt badrum och förklarar initierat för Darling att: ”Om vi bara drar ett rör här, och ner där och upp här, så går det visst minsann att ha ett badkar där det inte finns ett avlopp!”
Darling är tveksamt imponerad av mina nyfunna rörmokar-kunskaper men till sist får jag även ner honom på golvet och vi ligger där på fyra fötter och studerar ett felplacerat rostigt avlopp medan Darling säger: ”Det går inte,” och jag envist säger:
”Det går!”
Det är väl just det där som gör att vi klarar det här. Att vi envist säger att det går, när det i princip nästan inte gör det.
Att vi i vår ensamhet bakar bullar, att vi sjunger ute på innergårdar för de som inte kan gå ut, jobbar hemma, jobbar övertid, drar nya rör och ledningar och sladdar för att nå fram till varandra och det vi längtar efter.
Som min 90-åriga svärmor i Dalarna säger: ”Går det inte, så går det ändå.”
Ibland är det för svårt, när man skälver av rädsla för att nån man älskar ska bli sjuk. Har man haft en Mamma och Pappa alltid. Vill man aldrig vara utan dem.
”Hur ska man orka,” undrar jag.
”Vi ska äta och sova och komma ihåg att vi älskar varann,” säger Darling då, och jag känner att han kommit på en mirakelkur som jag tror håller genom hela pandemin.
Sen är det en ny dag, och vi går till Coop ihop och jag säger: ”Vad konstigt, det sticks som om jag har granbarr på ryggen.”
Och vi kommer hem igen och Darling tittar på min rygg och ser att den är full med granbarr, sätter mig i soffan och plockar långsamt ut 27 barr ur min stickade tröja.
Och jag känner att även om det inte går, så går det ändå.
Bara vi har varandra.
