Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anita Nyman: Clapton och Sven-Ingvars har nått en ny publik

Jag känner att jag inte har levat förgäves.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Så ofta jag kan går jag in i Tvååringens värld där varken klimatkris eller kärnvapenhot existerar. I hennes värld är det nästan bara solsken. Detta är den gyllene åldern då allt är roligt tills man ramlar och slår sig. Och när olyckan är framme så räcker det med en sång eller något litet bus för att man ska bli glad igen. Sånger, ja – i umgänget med Tvååringen får man en hög dos av ”Fem små apor”, ”Huvud axlar knä och tå”, ”En kulen natt, natt, natt” och så vidare.

En kväll kände jag att jag inte klarade fler kulturupplevelser av det slaget. Ännu en elefant som skulle ut och promenera ”på en liten, liten spindeltråd” och jag skulle själv kliva in i väggen. Nu var det min tur att välja musik. Jag satte på tv:n och hittade några lugna låtar med Eric Clapton på Youtube. Och – Tvååringen föll som i trans! Det var som om en helt ny värld öppnade sig för henne. Tv:n fortsatte att spela musik som Youtube tyckte påminde om Claptons. Mark Knopfler, Paul McCartney, Bryan Adams, Rod Stewart, ja idel gamla säkra kort. Efter en rekordmysig stund i tv-soffan gick nattningen sedan på nolltid.

Nästa kväll upprepades proceduren. Nu klappade den lilla händer när låtarna var slut och sa ”Bra”. Eller något ditåt som betydde bra.

Ack, jag känner att jag inte har levat förgäves nu när jag har introducerat Clapton för en ny generation. Han och jag har hållit ihop sedan jag var tonåring. Jag har tappat räkningen på hur många konserter jag har varit på, mina barn har fötts till hans musik och när jag inte kan somna brukar jag ta till honom i hörlurarna. Man kan alltid räkna med Eric Clapton.

Eller kanske inte förresten. Jag har läst att han har blivit antivaxare på gamla dar. Det är verkligen inget jag stödjer, men det är ju tack och lov inte som expert i smittskyddsfrågor vi behöver honom, utan som musiker.

Redan när flickan var alldeles ny så brukade Maken ofta natta henne genom att sjunga ”Byns enda blondin” av Sven-Ingvars. Om hon verkligen gillade låten eller bara stängde både ögon och öron för att inte dras ner i dansbandsträsket var oklart, men det har alltid funkat. Till nu. Det visar sig nämligen att tösen har lagrat texten i sin lilla hårddisk och plötsligt sjunger hon med i sången! Så nu fungerar den inte som vaggvisa längre. Hon blir för engagerad i den patetiska brevbäraren som åker runt i sin postbil och levererar paket och postorderförskottsavier (det ordet behärskar hon ännu inte helt) och som skriver creepy anonyma kärleksbrev till byns enda blobin. Förlåt, blondin.

Men nu ska jag sluta raljera med Sven-Ingvars. I somras drog en kompis med denna inte alltför entusiastiska kåsör till en konsert med dem och det blev ju hur kul som helst! Möjligen drog jag, med mina 60 år, ner genomsnittsåldern en aning, men maken till publik i högform har jag sällan sett. Folk stod upp med sina rollatorer och sjöng med av hjärtans lust. Byns enda blondin var inte med på repertoaren denna kväll, men den måste de absolut damma av. En ny generation står ju redo att stämma in!