Till hudtyp 6 enligt Fitzpatricks skala hör de som har mycket mörk hudfärg och aldrig bränner sig i solen. Människor med väldigt ljus hud som alltid bränner sig och aldrig blir bruna tillhör gruppen hudtyp 1. Där hittar ni mig.
Naturligtvis borde det vara mycket bättre att vara riktigt mörk. Men så funkar det konstigt nog inte. Till exempel löper amerikaner med hudtyp 6 enligt statistiken mycket större risk än vita att dödas av polisen. Det är hårda fakta. Jag med min bleka hud är förstås privilegierad om man ser det i ett sånt perspektiv.
Med detta sagt. Som riktigt ung hade jag inte perspektiv. Mitt största komplex var att jag inte blev brun som alla andra på sommaren. Folk älskade att jämföra sina solbruna armar med mina vita. Inte kul. Så jag solade och solade för att försöka sätta fart på mina slöa pigment. Och jag brände mig och brände mig.
Jag fick blåsor. Jag fick ont. Jag fick huvudvärk. Jag fick solsting. Nu inser jag att det inte bara var pigment jag saknade, utan hjärnceller också. Men framför allt led jag brist på självbevarelsedrift, tonåringar tilldelas ju inte så stora doser av den varan.
Fast på den tiden, i yngre järnåldern, talades det inte så mycket om malignt melanom, tror jag. (En annan möjlighet är att jag inte lyssnade på några varningar. Jag visste till exempel mycket väl hur farligt det är att röka, men det hindrade mig inte från att blossa ett tag.)
Efter studenten ville denna 19-åriga idiot utan pigment och självbevarelsedrift ge sig ut i världen. Resmålet? Florida… Nu åkte jag faktiskt inte dit för att sola, men efter åtta månader i shorts där så fick mina ben till min stora häpnad en lite beige ton. Denna succé har senare aldrig upprepats. Efter tonåren skrapade jag nämligen ihop lite förnuft och de få gånger jag ligger på en strand nuförtiden är det solskydd 320 som gäller.
Men gamla synder hinner alltid ifatt en. Straffet heter i mitt fall basaliom och är (tack och lov) den lindrigaste formen av hudcancer. Basaliom är nästan aldrig farligt om man tar bort det. Men en sak som komplicerar saken är att jag har eksem också, eksem som ser ut precis som basaliom. Varannan läkare jag träffar anser att alla mina fläckar är eksem och skriver ut en kortisonsalva. Varannan läkare anser däremot att alla fläckar är basaliom och fryser eller opererar bort dem. Testa först? Sällan. Sånt tar ju tid och kostar pengar. Det är därför jag nu har ett långt fult operationsärr över knäet där en läkare chansade och skar bort vad som skulle visa sig vara ett eksem.
Ursäkta om ni nu fick mer information om mitt patetiska skinn än ni kände att ni behövde. Jag kan i alla fall till sist konstatera att en skönhetsfläck mer eller mindre inte spelar nån roll på den här tanten. Och att det är rätt skönt att inte vara tonåring.
