Jag älskar att bestämma. Eller att bestämma vem som får bestämma. Till exempel vill jag inte bestämma vart jag och min kollega ska äta lunch. Då bestämmer jag att han får bestämma. När jag och min sambo ska kolla på film vill jag bestämma, för om han bestämmer blir det alltid sci-fi.
Jag får bara bestämma över smågrejer, sånt som vem som helst är kapabel att fatta beslut om. Trots att jag är som allra bäst på att bestämma när det kommer till viktiga beslut. Då spelar det oftast ingen roll hur erfaren, påläst och verklighetsförankrad jag är. Jag får inte bestämma.
Ibland är jag naiv. Jag kan vara bombsäker på att en film är bra bara för att det är ett kostymdrama. Så enkelt är det inte. Är storyn bra? Är skådespelarna bra? Hur är ljussättningen? Man måste se filmen innan man kan uttala sig. Och även om jag är trygg i min åsikt så skadar det inte att lyssna på andras synvinklar. Kanske byter jag åsikt? Handlar det bara om filmval är det inte så allvarligt, men rör det sig om större beslut bör man ha på fötterna innan man bestämmer att man har rätt.
Vem är det egentligen som bestämmer? Föräldrar försöker bestämma över sina barn, chefer bestämmer över sina anställda och politikerna bestämmer över oss alla. Eller, vänta nu?
Vi röstar på de politiker vi vill ska föra vår talan och driva frågorna vi brinner för. Alla röstar inte likadant, och det tror jag är bra. Det ska stötas och blötas för att nya idéer och lösningar ska se dagens ljus. Men ibland blir jag fan trött alltså. Om de inte lyssnar på oss som sitter med problemet, faktan OCH lösningen – vad gör vi då?
Tänk dig att du ska fika med en vän, en jämlike, som du har förtroende för. Vännen säger:
”Gå och ta ett bord så beställer jag. Vad vill du ha?”
”En svart kaffe och en croissant!”, säger du och letar upp ett bord.
Vännen kommer och säger:
”Du får te och skorpa.”
”Var kaffet och croissanterna slut?”, undrar du.
”Nejdå, det fanns”, säger hen, ”Men du får te och skorpa.”
Då blir man förbannad. Och besviken. Det fanns ju croissant, och du hade längtat efter en sån jäkel hela veckan! Varför lyssnade hen inte, varför sket hen i vad du ville ha och behövde? Lösningen för att tillgodose dina behov stod ju där på disken, i en termos och på ett fat? Du skulle ju ändå swisha, så kosta vad det kosta vill!
Alla kan fatta dåliga beslut, men vissa beslut får inte bli fel. Det är att riskera för mycket. Människors, och hela samhällens, väl och ve kan stå på spel. Nu pratar jag inte om fika. Det jag menar är beslut som fattas kring förskolor, skolor, vård och omsorg. Saker som ett samhälle är beroende av.
Ett bra beslut är att ge en liten förskola i ett samhälle där det bor jättemånga barn resurser för att ta emot jättemånga barn. Där barnen bor och ska gå i skolan. Ett jättedåligt beslut – för miljön, för familjernas psykiska hälsa och för samhället de bor i – är att tvinga päronen köra miltals kors och tvärs för att lämna av barn över halva kontinenten.
Sluta bestäm dåligt. Annars vill jag ha min kommunalskatt tillbaka.
