Jag har länge tjatat om att Maken och jag borde ha en andrabil. Trots att detta av ekonomiska skäl då tyvärr måste bli en bensindriven klimatmarodör som komplement till vår elbil. Maken har hållit emot. Han vet nämligen vem som skulle få ta hand om klimatmarodören, se till så att den kommer till besiktning och verkstad vid behov, byta däck samt hålla den med spolarvätska och sådant tråkigt. För vi är jämställda till en viss gräns, Maken och jag. Det vill säga, han lagar mat men jag sköter inte bilen.
Men likt droppen som urholkar stenen… Maken tyckte till sist att, ja ja okej, vi kan ju åka och titta i alla fall. Det är trots allt han som lägger beslag på vår enda bil flera kvällar i veckan på grund av sina körsångsengagemang på annan ort. (Den beskrivningen skulle han kanske inte hålla med om, men han får väl skaffa sig en egen spalt om han vill ha fram sin sanning, eller hur?)
På Blocket fanns det en begagnad Audi, som inte verkade så pjåkig. Utseende bryr vi oss inte om, men Maken dristade sig ändå till att fråga försäljaren vad som hade hänt med bilen, eftersom den såg ut som om den hade fått en rejäl dusch av något starkt frätande.
Försäljaren, som såklart hellre ville sälja någon av de nya fina bilarna på lagret, gitte inte ens svara ordentligt:
”Gammal bil. Lågt pris.”
Vi tog en provtur och tyvärr visade det sig att lukten i bilen var lika obehaglig som lacken var ful, så det blev ingen affär.
Nästa bilhandlare hävdade att han sålde en nybesiktigad Ford. Hmm. Maken tittade i pappren som låg i handskfacket. Jovisst var bilen besiktigad, men inte var det särskilt nyss, och inte hade den gått igenom besiktningen heller. När vi frågade om detta fick vi ett uttömmande svar, typ ”…mummel, mummel…”.
Nåväl, jag tog en provtur i alla fall. Ridå.
I flera år har jag bara kört automatväxlat. Men att växla sitter ju i ryggraden, trodde jag, som ändå växlade i över 30 år innan vi gick över till automat.
Nej, växlingen satt inte kvar i ryggraden. Var den har gömt sig har jag ingen aning om, men den har gömt sig väl. Efter några rodeo-skutt med bilen tvingades jag konstatera att jag har förvandlats till en vekling som bara kan köra automatväxlat. En sådan där fjant som man fnyser åt i amerikanska filmer. Visst, jag är inte helt obildbar, jag skulle nog lära mig igen, men att köra växelvis (hö hö) med en automatväxlad bil och en manuell? Nej tack. Min ryggrad skulle krokna av förvirring.
Några bilar och provturer senare gav vi helt enkelt upp. Jag vet inte om hela den här shoppingturen var iscensatt av Maken. I så fall lyckades han. Jag insåg att en andrabil inte är värd besväret, pengarna och den där krångliga tredje pedalen.
Nu har jag köpt en elcykel istället. En turkos. Och jag är kär.
Jag susar fram utan ansträngning, men eftersom man ändå måste trampa litegrann för att cykeln ska rulla kan jag behålla illusionen av att jag utsätter kroppen för motion. Och jag slipper det dåliga miljösamvetet. Dessutom har cykeln bara två pedaler, så som jag är van vid.