Pernilla Skoglund: Behovet av en november-saga med lyckligt slut

Jag köper ett stort tjockt blockljus, stort som kyrkljusen om jularna, och tänder det redan nu i november och firar att det är ganska tomt, ganska stilla, ganska mörkt.

ANNONS
LocationHalland||

Nån gång i mitten av oktober kände jag att världen blev så hemsk så jag var tvungen att stänga av den.

Barn som slutat läsa. Inflation. Elpriser som knäcker företag. Unga som skjuts ihjäl när livet egentligen ska börja. Och en värld som långsamt tappar kontrollen om sitt klimat och regeringar som ökar sina utsläpp. Jag kände att jag behövde göra nåt.

Så jag stängde av världen. Ett tag.

Vad gjorde jag? Jag struntade i vårt ändå, ganska dåligt fungerande internet.

Jag bestämde att det var papperstidningen på morgonen och nyheterna på tv:n på kvällen som gällde. Det räckte. Allt det som hände däremellan fick hända utan att jag visste det.

ANNONS

Nog med uppdateringar, klickmagneter och algoritmer som knuffat fram de allra värsta nyheterna längst upp i vårt medvetande.

Vad hände?

Jag fick den lugnaste november på länge.

Inte så att jag slutat bry mig om världen. Men ibland behöver man se en annan värld också.

Och i novemberdiset går jag långsamma promenader och ser bokstammar, ståtliga som gigantiska urtidsdjur med fötter som står stadigt på jorden. Jag hör en vind som silar genom de sista boklöven med ett ljud som gör mig så otroligt lugn.

Efter år av stress, när båda föräldrarna varit svårt sjuka, så börjar jag Mamma-och-Pappa mig själv. Säger till mig själv att nu får du faktiskt gå och lägga dig. I tid.

Ibland behöver man att nån släcker lampan åt en. Ibland får man lära sig att släcka den själv.

Jag köper ett stort tjockt blockljus, stort som kyrkljusen om jularna, och tänder det redan nu i november och firar att det är ganska tomt, ganska stilla, ganska mörkt.

Och att jag faktiskt tycker det är riktigt skönt.

Jag tror man måste växla mellan den stora världen och den lilla världen ibland för att få rätt perspektiv. Så man inte blir närsynt. Så man ser de stora dragen.

ANNONS

Darling som är läkare, brukar säga att ibland ska man inte reagera på de första symtomen, för ibland behöver det gå några dagar för att bilden ska klarna.

Så jag låter det gå tid mellan att jag tar in allt det där, som man faktiskt inte vet var nånstans i själen man ska stoppa det längre.

På kvällarna när jag ska somna, är det ibland ändå för mycket som rör sig därinne. Det sätter sig i magen, eller är det ryggen, hur som helst kan jag inte somna. Så jag petar på Darling som alltid kan somna, hur hemsk världen än är.

Väcker honom och vill småprata. Och mitt i mörkret och halvt i sömnen börjar han prata om den första snön som föll när han var liten i Dalarna. Och jag ser de där flingorna i gatlyktans sken, det är så stilla och vackert. Och när jag börjar frysa där jag är nånstans halvt i drömmen mellan de kalla nätterna i inre Dalarna och sängen där jag faktiskt ligger, fortsätter Darling om de stickade sockarna han alltid brukade få av sin farmor Viran, varje jul.

Och jag blir plötsligt så varm och lugn och sömnig.

Och jag känner att ibland behöver man verkligen att nån annan släcker lampan åt en.

ANNONS

Och ibland när världen är för hemsk, behöver man en november-saga med ett lyckligt slut.

ANNONS