Trots att jag hatar minigolf, har jag denna sommar faktiskt spelat en runda. Anledningen till att jag ogillar denna fritidsaktivitet, är att jag dels är kass, dels en oerhört dålig förlorare. Trots skrik, sparkar och svordomar, från min sida, blev jag ohjälpligt sist.
En semestervecka spenderades bland fjällen i södra Lappland. Det var alldeles för varmt för fjällvandringar, varför mycket tid lades på kortspel. Min svägerska hade köpt en liten anteckningsbok där alla resultat under veckan noterades och sparades ner till en intern turnering. Hela veckan var jag uppmärksam på mina egna kort och inga andras, analyserade och funderade varje gång jag skulle ta ett stick. Av anledning som jag än idag inte kan förstå, kom jag ohjälpligt sist.
Jag gillar inte att bli ohjälpligt sist. Jag kan stå ut med att inte vara först, men att hamna sist, där går gränsen. För att ni ska förstå hur viktigt det är för mig kanske jag måste tillägga att det inte bara är rena tävlingar som skapar detta. Det kan hända i princip när som helst. Allt är en tävling. När min pojkvän och jag häromdagen blev avlämnade på parkeringen och han gjorde en rivstart från bilen mot min lägenhet, då reagerade jag instinktivt. Jag gjorde mitt yttersta för att spurta förbi. På bilturen till Lappland undrade min son om han skulle köra en stund. Jag svarade segervisst att jag nog fixade en timma till. Min dotter, musikalartisten, och jag löste Melodikrysset tillsammans och jag bet mig i tungan för att inte, före henne, skrika svaret på vem som skrev musikalen Cabaret.
Ofta tävlar jag mot mig själv. Eftersom jag nyligen köpt en cykel, bestämde jag mig för att cykla till Göteborg en dag på semestern. Att ge upp fanns inte i sinnevärlden. Då hade jag föraktfullt betraktat mig själv som någon slags förlorare.
Min pojkvän är inte alls lika van vid att cykla som jag, men han äger en äldre racercykel som länge samlat damm i förrådet. Han letade fram sina gamla cykelbyxor, pumpade i lite ny luft i däcken och föreslog att vi skulle cykla tillsammans söderut. Några dagar efter min ankomst till honom i Göteborg bar det av mot Varberg.
Sade jag att han inte var så van? För den intresserade kan jag berätta att resultatet av denna ovana, kändes av i de nedre regionerna. När vi närmade oss Kungsbacka hade han rejält ont och i en uppförsbacke såg jag min chans. Han blev långt efter och jag fick stanna på toppen och vänta in hans ankomst.
Jag vet att det inte var någon riktig tävling och jag vet också att jag verkligen ansträngde mig för att inte flåsa av ansträngningen när han var uppe på toppen. Men den där känslan av att ändå vara bäst, den är oslagbar. Det kunde han förresten ha, eftersom han slog mig i spurten mellan bilen och lägenheten.
