Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Erika Sjöwall: Att jag är frisk är väl huvudsaken?

Det känns som att jag missat något.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Omikron håller nu sin hand över mänskligheten. I alla fall verkar det så bland mina vänner, då nästan alla omkring mig är eller har varit sjuka. Själv är jag dock, än så länge, helt frisk. På grund av det samhälleliga hälsotillståndet är det ganska dött på den sociala fronten. Det är osäkert att planera något för folk blir sjuka och istället flyttas planerade evenemang fram. På så sätt är det inte så jobbigt att bli sjuk. Man missar liksom ingenting.

Annat var det förr. Då kunde man vara lite sjuk och delta ändå eller också var man mycket sjuk och stannade hemma. Under skoltiden missade jag, på grund av sjukdom, några tillställningar som irriterade mig långt efteråt.

När jag gick i femteklass såg hela klassen fram emot det kända TV-programmet ”Vi i femman”. För att vara med där krävdes det att klassen gjorde ett, från radion, direktsänt test. Hade vi sedan ett genomsnittligt högt resultat kunde vi kvalificera oss för TV-programmet. Sedan skolstarten hade jag föreställt mig själv i en av de där TV-burarna och blev därför oerhört besviken när jag, dagen för radiotestet, blev sjuk och var tvungen att stanna hemma. Jag var helt säker på att min frånvaro var anledningen till klassens ganska så dåliga resultat, vilket i sin tur innebar inget deltagande i Vi i femman för Örbyskolans femteklassare.

I högstadiet några år senare, kom jag till skolan efter att ha legat hemma i influensa och fick veta att alla nyinvalda styrelsemedlemmar till elevrådet hade blivit uppkallade på scen i aulan. Jag var egentligen en av dem, men eftersom jag var sjuk låg jag ju hemma i sängen. Jag fick inte ens uppleva glädjen i själva överraskningsmomentet då mitt namn lästes upp. (Av någon anledning var valresultatet hemligt fram till detta moment).

Nu när alla utom jag är sjuka har jag kommit till insikt. Jag har återigen missat något. Den här gången är det inte för att jag är sjuk, snarare tvärtom. Jag har nämligen aldrig tagit ett covid-test. Många beklagar sig över allt jobb med tester som ska hämtas på vårdcentral, kösystem och krångel med mobilt bank-id. Men inte jag, för jag är frisk. Våren då pandemin tågade in i landet var jag sjuk, men då hade vi inte på bred front börjat testa oss. Därför har jag inte en aning om hur det känns att få något uppstucket långt in i huvudet. Åtminstone är det vad jag tror händer när man testas för covid.

Nu är det för sent. Blir jag sjuk behöver jag inte testas och har alltså missat även det. När vi om några år talar om hur testerna var har jag inga referenser utan kommer att sitta tyst och stilla i ett hörn. Helt utanför. Precis som när folk pratar om ”Vi i femman”.

Jag är fortfarande irriterad över att jag missade Vi i femman, men garanterar att samma känsla inte gäller de missade covid-testen.

Att jag är frisk är väl ändå huvudsaken?