Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Pernilla Skoglund: Att ha semester är att lära sig hantera besvikelser

Ja nåt är det för sen ägnar vi ganska exakt tre veckor åt att hantera besvikelser.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Det är en av de första dagarna på semestern när jag hör Darling sitta lite på håll och läsa högt ur dagstidningen som han sitter och prasslar med.

”Att ha semester, är att lära sig hantera besvikelser,” citerar han med hög och klar stämma.

”Haha!” Skrattar jag lättsamt, sådär som man låter när man vet att nån säger nåt så himla dumt, som inte stämmer alls, men om det stämmer så stämmer det i alla fall inte på oss.

”Haha!” Skrattar jag igen och säger nåt om att den där psykologen som uttalar sig fackmässigt i den där artikeln har mött en alldeles för snäv målgrupp och att han minsann borde öppna sig mer för livet, eller nåt sånt.

Sen trallar jag vidare om allt härligt vi ska göra på semestern. Tre veckor härlighet, som jag formulerar det i mitt inre.

Eller Liberté, Egalité, Semester (Frihet, jämlikhet, semester för den som glömt sin skolfranska…) som bästa vännen S skriver från Frankrikes nordvästra kust där man riktigt ser det andliga lugnet hon uppnått på bilden hon petar iväg på Instagram och jag tänker, snart, snart, snart. Är det där jag, jag, jag.

Kanske är det där, just där, vi kör in på motorvägen in till skolboksexemplet: ”Att ha semester är att att lära sig hantera besvikelser.”

Jag vet inte om det bara är så att våra stjärntecken missat zenit, eller är det vädret, nåt virus, karma, nåt, ja nåt är det för sen ägnar vi ganska exakt tre veckor åt att hantera besvikelser.

Vi bockar av bil vars luftkonditionering går sönder just när vi tänkt åka till Medelhavet där det är 40-gradig värmebölja. Datum för reparation. Första tillgängliga tid om fem veckor.

Sen när bilen mirakulöst blir lagad tidigare än väntat, blir ena föräldern svårt sjuk, och sen när den föräldern blir frisk blir nästa sjuk, och under tiden sitter jag i nån slags dimma och ser alla vi känner köra hyrbilar bland kulliga vingårdsfält, äta goda ostar på Österlen och åka linbana i Alperna på Instagram.

Vi blir jättebra på att öva oss i att hantera besvikelser. I alla fall får vi mycket övning.

Men egentligen blir vi inte alls bra på det.

Dagen jag lyckats komma över besvikelserna och är nöjd med att vara hemma, så blir Darling en liten boll av frustration, och när Darling uppnått ett zenbuddistiskt lugn värt ett diplom hos psykologen som visste allt om hur fel semestrar kan gå, så får jag istället dåndimpen av frustration och skriker att: ”Nu måste det hända något roligt NU!!!”

Det är då vi åker till Tjolöholm för att i alla fall se oss lite omkring.

Och jag börjar tänka att min optiker var nog lite stressad ändå på senaste synundersökningen för det är hemskt vad jag ser dåligt på höger öga, tänker jag när jag spejar efter avfarten till Tjolöholm.

Tills jag inser att jag håller på att få ett migränanfall med synfältsbortfall och vi får nödstanna i ett dike utanför slottet, där vi nästan blir lappade av Tjolöholms effektiva p-vakt.

Hemma igen säger Darling att han börjar längta efter att gå till jobbet.

Jag med, säger jag, och letar försynt i tidningshögen efter den där artikeln.