Jag bar ut den i den gråvinter-vissna trädgården och undrade om det här nånsin kunde bli bra.
Det var som om den liksom inte hörde dit.
Jag borde önskat mig en grå tänkte jag.
Zink.
Det blir aldrig fel.
Det där tänkte jag plötsligt på när jag häromdan stod och vattnade mina spirande blommor i rabatten. Mitt bland alla dropparna som strilade ner i den torra jorden växte gula påskliljor, knallblå pärlhyacinter, man kunde ana rött i tulpanerna och plötsligt var det som om min röda vattenkanna, var det vackraste, mest rätta man kunde stå och vattna med, mitt där bland alla andra färger i rabatten.
Allt var så annorlunda.
Som om vår trädgård, just då, blivit en annan värld. En annan planet.
Och där stod jag mitt i rabatten och gick liksom i blom där, bland vattendropparna.
Blev nån annan jag med.
Något hände. Jag förändrades. På djup cellnivå.
Egentligen tror jag att människor är, i alla fall minst två olika människor, under året som går.
En sommarmänniska. Och en vintermänniska.
Vi går med andra steg. Tänker andra tankar. Vill andra saker.
Året är som värsta växelbruket egentligen.
Under den ena perioden lever vi nästan i mörker. Och under den andra perioden växer allt och vi vänder oss ut mot världen runt oss.
Som om man ser hela världen, och sig själv, tydligare igen.
Efter att ha vattnat några kannor till, med vattnet som samlats i vattentunnan, satte jag mig ner vid blåregnet med en kopp kaffe.
Måsarna skrek högt uppe på himlen. Solen värmde och samlades mot söderväggen där jag satt och jag började långsamt minnas min sommarsjäl.
Den som går fritt i solen, samlar saltsmak från havet på huden och tänker tankar som sträcker sig långt bortom den havsblå horisonten.
Och det var som om måsarna ropade till mig långt uppe från himlen.
Så jag skulle minnas min sommarsjäl. Minnas mig själv.
”Varför mindes jag inte det här under vintern?” tänkte jag. ”Finns inte sommaren under vintern?”
Men så tänkte jag på de där drömmarna jag vaknade med, mitt i natten ibland.
Med en känsla av sommar. Som om nån kittlat mig med en bukett luktärtor under näsan medan jag sov.
Och så tänker jag att allt ligger under huden, egentligen.
Redo att slå ut.
Som de där sprängfyllda syrenknopparna i trädgården.
Man bara klappar huden med lite sol, så blommar det, så växer det.
Så minns man vem man är på sommaren.
Så minns man sommaren.
Så minns man sig själv.
