Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Nina Persson: Allt det där som jag har längtat efter i snart tre år

Att resa i världen är absolut inget jag tar för givet.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Minns ni de farhågor jag hade sist jag skrev här? Om rädslan över att vår efterlängtade resa skulle bli inställd ännu en gång. Ett mail från flygbolaget om att ännu en resedröm skulle krossas. Och kanske ännu värre – att vi kanske rent av skulle bli fast på Kastrups flygplats – med längtan och resfeber, och med kroatiska sedlar i väskan. Så blev det inte. Jag sitter här nu, tillbaka i Sverige – med ett varmt hjärta, fina minnen, och en solkysst ton på mina armar.

Jag tänker tillbaka på vår resa och känslan då vi satte fötterna på kroatisk mark. Friheten. Den första promenaden utmed kusten, där det adriatiska havet låg som en turkos spegel. Barrträden som växte utmed vägen, och som lät sin långa grenar sträcka ut sig över de karga och solvarma klipporna. De klippor som jag sedan vilade min vintertrötta kropp mot. De blommande citrusträden, som fick mitt luktsinne att slå kullerbyttor. Allt det där som jag har längtat efter i snart tre år.

Om jag ska vara ärlig kändes det smått surrealistiskt. Från det att vi steg på flygplanet i Danmark fanns det inte ett endaste tecken på att vi alldeles nyligen varit mitt i en pandemi, med strikta restriktioner – inte bara i Sverige och Norden. Någon enstaka person som bar munskydd, men annars ingenting. Inte en endaste skylt. Noll information om att tvätta händer eller hålla avstånd. För en stund kändes det som att vi vaknat upp ur en mardröm.

Och om nu coronapandemin kan liknas vid en mardröm – vilket den på många sätt även var – så valde vi att skaka av oss den för några dagar, och bara leva i nuet. Vågade sitta lite trångt på utfärder, trängas vid buffér, träna utan att slaviskt rengöra varje hantel – ja, helt enkelt trotsa alla de baciller som riskerar att härja runt. Ok, där ljuger jag nog litegrann, för jag hade faktiskt handsprit i väskan som flitigt användes då det inte existerade någon annanstans. Ja, även munskydd och snabbtest fanns med i packningen om jag ska vara helt ärlig. Hallå – vi svenskar var ju som sagt nyss i viruskaoset!

Att resa i världen är absolut inget jag tar för givet. Inte längre. Av flera anledningar. Dels på grund av de konsekvenser en pandemi har haft på vårt samhälle, men naturligtvis även när världsläget ser ut som det gör. När törs man åka nästa gång? Eller vågar man överhuvudtaget resa fritt runt jordklotet framöver? Jag vet inte. Därför var den här resan extra viktig för mig. En känsla av ”det normala” för en kort stund – där man vågar planera för något mer än bara ett dygn längre fram, av rädsla att en snuva sätter stopp för allt.

Hur gick det då med våra kroatiska pengar? Jodå, de gick åt, men vi har också med oss hem. Och nu drömmer vi om nästa gång de ska förbrukas. Förhoppningsvis även då i rätt land. Och förhoppningsvis ska det inte behöva gå ytterligare tre år och en pandemi. Jag längtar redan.