Nina Persson: Är det svårare att vara upprörd i adventstid?

Det finns mycket jag skulle kunna skriva om.

ANNONS
LocationHalland||

Jag sätter mig vid köksbordet med en kopp kaffe, och tänder nästan andaktsfullt det första ljuset i adventsljusstaken. Ett arrangemang som jag snabbt slängde ihop kvällen innan, på grund av att mycket annat har kommit emellan den senaste veckan. Och det är väl typiskt oss svenskar, att låta stress smyga sig på hela tiden, istället för att låta tiden kring jul få vara stilla och rogivande. Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om idag. Faktum är att jag tvekade ett tag om vilket tema detta kåseri skulle ägnas åt. Ibland duggar ämnen tätt, och jag får sålla mellan uppslagen – medan jag andra gånger har ett tydligt mål för mitt inre om vad jag vill få fram här.

ANNONS

I dag skulle jag kunna skriva om oron för det hårda klimatet i skolans värld. Att jag häpnar över det mina barn berättar om när de kommer hem från skolan, om vad de ser och hör på dagarna. Hur både elever och lärare får arbeta i en miljö som många gånger är allt annat än trygg, säker och fri från stress och kränkningar. Hur personer gråter, får kläder nedtryckta i toaletten, eller blir kallade glåpord under sin arbetsdag. Och nu pratar jag både om elevers och lärares situation. Vad har hänt med vårt samhälle sedan jag själv var liten? Eller var förhållandena de samma då, bara det att jag hade ett barns skygglappar?

Jag skulle också kunna skriva om min ängslan över en fjärde våg av covid-19. För en kort stund i höst kändes det faktiskt som att vi var tillbaka på fast mark igen, att världen var på väg att hämta sig efter en lång och tuff period av inskränkningar i vårt sätt att leva. Oro för att förlora sina jobb, eller som för vissa – att behöva arbeta tills kroppen knappt orkar mer. Att inte kunna umgås och krama nära och kära, och få sätta mycket av det roliga vi har att se fram emot i livet på paus – som fester, evenemang och resor. För att inte tala om all smitta, sjukdom och död. Nu hör jag återigen om människor som drabbas hårt av viruset– som blir smittade på nytt, eller har anhöriga som hamnar i respirator eller dör. Trots att man hoppats på vaccinets skydd mot svår sjukdom. Hur kommer julen vara för oss svenskar i år? Och hur kommer 2022 bli…?

ANNONS

Men just nu lämnar jag faktiskt dessa ämnen, som rev i mig tidigare i veckan. Jag kanske skriver mer om dem vid ett senare tillfälle, men just denna morgon känns det lugnt i mitt bröst. Kanske är det svårare att vara upprörd i adventstid? Ljuset brinner fortfarande framför mig, men kaffekoppen är urdrucken. I mitt knä ligger en varm kattunge och spinner, och kikar på mig med sömndruckna ögon. Jag undrar vad som rör sig i hans huvud. Förmodligen ägnar han inte dagarna åt att oroa sig speciellt mycket. Jag tror att jag ska följa hans exempel, och låta advent lägga sig som mjuk bomull runt själen. Gör det du också – det tror jag vi alla skulle må bra av.

ANNONS