Förra onsdagen vaknade jag innan klockan ringde och studsade upp. Jag hade inte sovit många timmar på grund av allt pirr. Idag var det dags. Jag skulle få min första spruta!
Hela kvällen före vaccinationsdagen hade jag varit apnervös. Jag är så gott som uppvuxen i Nöjesparken i Varberg dit jag nu skulle gå för att bli stucken, men nu visste jag inte vart jag skulle gå in, hur lång tid det skulle ta och jösses vad det var mycket som snurrade i mitt huvud!
Då kom den första ängeln till undsättning. Sociala medier alltså! Jag sträckte ut en skakande hand till mina instagramföljare, och genast fick jag svar av Josefine. Hon jobbar på vaccinationsstället och hade svar på allt. Då fick jag genast mer tid till att oroa mig över själva sticket.
Min sprutskräck grundar sig i att jag behövt ta mängder av blodprov i mina dar. Tyvärr är jag en sån där svårstucken person. Det måste letas kärl, värmas, klappas och masseras. Det slutar alltid med att provtagaren är utmattad och måste hämta en utvilad kollega som får göra ett sista försök att mjölka ut några droppar ur mina iskalla döda fingrar eller hugga in en tjockisnål i något läbbigt kärl i min fot. Som tur är går de ju oftast direkt på själva huggandet när det är vaccinationsdags, men jag blir alltid lite svimfärdig ändå.
Timman var slagen och jag letade parkeringsplats tills svetten lackade. Kön ringlade sig asagobbalång. Alla höll avstånd. Det var ungefär som en vanlig svensk kö, där ingen pratar med varandra mer än nödvändigt. Det fanns en vakt som hälsade välkomna och det var så trevligt! Det kändes som att jag skulle gå på festival, solen sken men det fanns inget öltält.
Så blev det min tur och jag blev välkomnad in i ett bås. Jag blev verkligen välkomnad. Två varma fantastiska kvinnor fick mig att känna mig utvald och trygg – och så var det stucket. Då blev jag rörd. Alla dessa människor som gör detta hundratals gånger varje dag under jättemärkliga förhållanden, och ändå tar de sig tiden att vara så fina. Tack, tack snälla alla ängelmänniskor, skattebetalarna och allihop. När jag snubblade ut ur båset stod hon där, Josefine, med sina varma vänliga ögon. Vi ska vara tacksamma för alla Josefines i det här landet hörrni!
Det finns delade meningar om vaccin och jag har inte tagit lättvindigt på det. Jag har läst, lyssnat och frågat och jag känner mig alldeles trygg. Det är inte en egoistisk handling att vaccinera sig, vi ska göra det för varandra.
Nu hoppas jag verkligen att jag fick ett sånt där litet chip vissa pratar om i min dos. Jag ser så många fördelar med att ha ett chip i mig. Jag har otroligt dåligt lokalsinne och virrar ofta bort mig – då kan jag bli hittad. Om jag kan bli styrd på något sätt vore det fantastiskt eftersom jag själv fattar så dåliga beslut. Om jag dessutom kunde programmerat chipet så att jag slapp bära runt på alla nycklar skulle jag bli överlycklig. Men om vaccinationen bara skyddar mig från covid så får jag väl nöja mig med det också. Det är inte fy skam att lida av friskma.
