Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

I ateljén. Jan Jonsving har sin egen oas i ateljén som han själv renoverat. Staffliet byggde han när han började måla och det håller måttet än.

Jonsvings motiv är ljus och skugga

En dag i ateljén är bättre än världens alla värktabletter. Tack vare konsten har Jan Jonsving fått tillbaka livsglädjen och orken. – Jag målar för min egen skull. Jag blir förstås jätteglad om andra tycker om det, men även om ingen gjorde det skulle jag fortsätta att måla. Nu fyller han 65 år.

Jan Jonsving kommer ur en släkt med konstnärliga och kreativa talanger. Farfar Otto, Jonsa-Otto som han kallades, drev jordbruk på Jonsagården och målade tavlor på fritiden. Gatunamnet Jonsavägen minner fortfarande om gården, som från början hette Arvidstorps gård. Otto inte bara målade, han byggde även vävar och snickrade, och handlaget har gått i arv till kommande generationer.

Konsten har Jan i ett stadigt grepp. Så har det varit ända sedan han var liten grabb. Han var bäst i skolan i teckning – men det var inget som direkt uppmärksammades eller uppmuntrades.

Jan är dock van att gå sina egna vägar – han tänkte inte ge upp sitt intresse för bild bara för att andra inte brydde sig om det. Han byggde om ett cykelskjul därhemma. Det blev hans första ateljé.

– När jag började på gymnasiet blev det ännu tydligare. Då började jag med måleri och det tog över allt, berättar han. Jag hoppade av gymnasiet under mitt andra år, skolan gav mig ingenting. Och mina föräldrar accepterade det.

Så kom det sig att Jan, 22 år gammal, hade sin första utställning på en ladugårdsvägg i ett hembygdsmuseum i Boagården, Okome. Motiven var biblar och kopparkärl och Jan sålde nästan allt.

Den första utställningen följdes av fler och konstnärsbanan kändes utstakad.

Några år senare träffade han sin Rigmor och 1979 köpte de hus i Falkenberg, Apotekarvillan på Varbergsvägen. Då blev det nödvändigt att få lite stadigare inkomster, så Jan började på Hallands Nyheters tryckeri.

– Jag lärde mig oerhört mycket om färger och färgskalor som tryckare och trivdes bra med både arbetet och arbetskamraterna.

Jan blev kvar på HN i många år och slutade formellt 2006.

Men jobbet som tryckare var tungt och Jans tummar tog rejält med stryk.

Det blev några riktigt besvärliga år med smärta och sjukskrivningar och nu har han proteser i båda tummarna.

Det begränsar hans liv. Han kan inte längre göra saker som kräver styrka i tumgreppet, så motorcykeln står oanvänd men blänkande sedan många år.

Pistolskyttet är nedlagt och husbilen, som han själv byggde på ett lastbils­chassi i slutet av 80-talet, har heller inte varit ute och luftat sig på länge.

Men det viktiga, att hålla en pensel, det klarar han fortfarande!

– Det var en rätt lång period när det var som jobbigast som jag målade väldigt lite, men för ungefär två år sedan kände jag att lusten återvände. Tiden bara försvinner när jag går hit till ateljén, det är medicin för alla sinnen.

Jan erkänner att han är egensinnig. Han är självlärd, har aldrig funderat på att gå någon konstskola och undviker att besöka gallerier och titta på andras konstverk.

– Nä, ingen ska tala om för mig vad jag ska måla! Och jag målar inte kommersiellt, alltså sånt som skulle vara lätt att sälja, jag följer min inre röst, förklarar han.

Och som nästan alla andra som ser Jans tavlor frågar vi om de återkommande motiven och färgskalan. Någon har beskrivit hans arbete som ”mättad 1600-talsstil”. Stilleben med söndervittrade böcker, ärrade kopparkärl, björkved där barken lossnar, lökar...

Varför målar du inte något annat?

– Mitt motiv är ljus och skugga. Jag vill att föremålen ska se så verkliga ut att de nästan kommer ut ur tavlan, och jag kan sitta i timmar och pilla med små detaljer för att få upplevelsen av ljus och skugga att bli rätt. Jag kan göra annat, det har blivit några landskapsbilder också, men det är det här som är utmaningen.

Jan beskriver sin teknik, som han också utarbetat själv: han skissar motivet, lägger på färg med kniv, slipar ner och börjar sedan måla.

Han håller upp den tunna mårdhårspenseln – här handlar det om detaljarbete. Och det ligger många timmar och dagar bakom varje tavla.

– Motiven har jag i huvudet, jag behöver inte ha föremål att titta på.

Någon flitig utställare har han aldrig varit, och han gillar heller inte att stå och prata inför en pub­lik om sin konst.

– Min kreativitet sitter i händerna, säger han. Hade jag haft orden i min makt hade jag blivit författare.

Men en gång har han ställt ut tillsammans med sin bror Arne, som även han har skapandet i blodet, och det är inte helt omöjligt att det kan bli någon mer gemensam utställning.

Vi avslutar besöket hos Jan med en kopp kaffe i det vackra huset, där han och Rigmor bott i över 30 år nu. Huset fyller just i år 100 år.

– Det har faktiskt också en koppling till min farfar, avslöjar Jan. Det här var nämligen slaktare Lundgrens hus från början och hit kom folk när det var dags att sälja djur. Så just här har farfar gjort upp affärer med slaktaren – och nu bor vi här!