Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Med agenda. Det politiska budskapet kommer inte att saknas under sommarens turné, lovar Mikael Wiehe. ”Ingen kommer undan det. Inte om de ska spela och sjunga med mig i alla fall.”

”Jag är tacksam för alla mina sånger”

70 år varav 53 som artist. Mikael Wiehe säger att det som håller honom igång är nyfikenheten. Nu förbereder han sig för sommarens turné med Ebba Forsberg och Plura Jonsson.

Det har gått mer än ett år sedan Mikael Wiehe senast var ute på turné. En njuroperation kom i vägen i höstas och de inplanerade spelningarna ställdes in.

I stället har han varit flitig med pennan. 25 nya låtar har det blivit. Några av dem är översättningar till turnén American songbook som han för andra året gör tillsammans med Ebba Forsberg och Plura Jonsson.

–  När jag väl kommer igång och hjulen börjar snurra kommer mycket nytt.

Exakt hur många låtar det blivit under åren vet han inte, men gissar att det ligger på runt 400–500.

Själv säger han att den stora produktionen hänger ihop med att han blivit äldre men också att han är välorganiserad och har ett stort arkiv med oanvända idéer att ta ur.

– Det är inte mängden som räknas, men en del av dem är väldigt bra. Och jag är tacksam för alla mina sånger som har försörjt mig.

Några av hans mest kända – Flickan och kråkan, Titanic, Den jag kunde va om vännen Björn Afzelius och Är det verkligen fred vi vill ha som skrevs under Hoola Bandoola-tiden – lever sina egna liv och uppförs av andra artister och i nya sammanhang.

Men även nya låtar har seglat upp på hitlistorna. En av dem är Leva tills jag dör med Lasse Stefanz.

Mikael Wiehe erkänner villigt att känslorna för just dansbandsgenren var ganska ljumma under proggåren på 1970-talet, men nu ser han det som en kul grej. Precis som samarbetet med rapparen Sebbe Staxx.

Även om det musikaliska anslaget breddats är budskapet i och mellan raderna fortfarande viktigt. Men enligt honom själv är det bara en liten del av repertoaren som är direkt agiterande.

– Jag är känd som en politisk sångare men de flesta är mer funderande – om kråkor som dör och lindansare som faller. Som scenartist är det annorlunda. Då passar jag på att sätta in låtar i ett sammanhang och ge publiken vad den tål.

En viktig paroll de senaste 30 åren är att synliggöra den ojämlika fördelningen av resurserna. Men där har det i princip bara gått bakåt, säger han och tar det faktum att endast 62 personer äger mer än resten av jordens befolkning tillsammans som exempel.

Blir du inte helt matt när du tänker på det?

– Jo, stundtals kan jag känna ”va fan ska jag göra?”. Jag har spelat, jag har sjungit, jag har skrivit. Och så fortsätter de jävlarna, trots att jag har sagt till dem. Samtidigt träffar jag så många människor med en stark positiv övertygelse. Människor som hjälper flyktingar, som vill något och gör något. Det ger mig energi.