Jag undrar om inte småpysslandet, och kärleken, är livets högsta lycka.
Det där pysslandet när man går fritt från det ena till det andra.
En lördag i slutet av maj går jag från kaffehörnan i solen till planteringshörnan och sen ut med mattorna och in för att börja vädra vinterjackor i en mjuk ström av liv. Jag sår blommor och planterar kryddor. Jag spikar i spikar, jobbar hårt och när jag blir trött vilar jag och äter jordgubbar med kaffe till.
Allt känns som en mjuk ström av liv. Och lycka.
Det här är raka motsatsen till vardagspusslet.
Det här är när livet inte alls är ett pussel, utan en enda stor helhet.
Här finns inga bitar som skaver, eller inte riktigt passar.
Jag går ut och in med så många öppna dörrar och fönster vi har där hemma.
Bob Dylan sjunger från högtalarna där inne, mjuk-akustiskt, som om han sjunger just nu, bara för mig. Musiken smyger sig ut genom det öppna köksfönstret. Fågelsång och vindsus tar sig in genom sovrumsfönstret.
Här är inga stängda rum.
Människor är inte gjorda för stängda rum och för mycket vardags-pussel. Inte ens de stora stjärnorna är gjorda för stängda rum. När Bob Dylan åkte till Sverige på turné i mitten på 60-talet fanns inga murar av säkerhetstjänst i vägen. Några tjejer skrev BBC, det engelska public service-företaget, på hemmagjorda lappar, satte fast dem på tröjorna och lyckades komma direkt fram till Dylan. Det blev ett möte som det kan bli sådär enkelt, när människor möter nya människor. Några spännande diskussioner, en biltur i limousine till bokhandeln för att hitta en bok Dylan var på jakt efter. En tur till Gulins i Stockholm för att köpa lite kläder.
Det är i öppenheten det blir riktigt intressant och skönt att leva.
Livet är öppnare utan en säkerhetstjänst i vägen.
En dag i maj är skönare att fylla med småpyssel, inte ett vardagspussel.
Time passes slowly, sjunger Dylan för mig, den här dagen i maj.
Och den här dagen går tiden långsamt. Tiden mest är.
Jag hinner se blå himmel med vita måsar, jag ser att björklöven blivit så stora som just björklöv ska vara.
Jag lagar mat och plockar ut en rosmarindoftande fisk från ugnen. Kärleken sitter vid köksbordet och världen är liten och stor på samma gång och vi är lyckliga.
Och medan Bob sjunger och vinden susar genom löven blir våren till sommar och allt händer i ett och samma ögonblick.
I en helhet.
Inte några bitar som skaver eller inte passar.
Nej, livet är inte alls ett pussel, utan en enda stor helhet.
