Lena Rolfsdotter har ordnat ett hemlikt kattpensionat i ett av gårds­husen. Alla besökande katter har eget rum och vaktmästarkatten Klas kommer gärna på besök.
Lena Rolfsdotter har ordnat ett hemlikt kattpensionat i ett av gårds­husen. Alla besökande katter har eget rum och vaktmästarkatten Klas kommer gärna på besök.

Huset dolde både gott och ont

När textilform­givare Lena Rolfsdotter bestämde sig för att flytta från sitt älskade hus i Strömsfors till släktgården i Åsbro protesterade vännerna. För långt bort, knappast kaffeavstånd, jämrade de sig. Men Lena Rolfsdotter med sina glittrande ögon och glada skratt tog sitt pick och pack för att börja ett nytt spännande kapitel i sitt liv. Hon anade inte att det nya hemmet gömde en farlig hemlighet.

ANNONS
|

Det stora boningshuset ligger mitt ute på landet någon mil nordost om Varberg. Ett stenkast bort sträcker sig en vacker 150 år gammal stenbro över Viskan. Luften är kall och det blåser.

En svart katt smiter ut när Lena, 68 år, öppnar dörren till det hus som en gång var hennes morföräldrars. Fram till 1939 drev hennes mormor och morfar ett gästgiveri i byggnaden. 1990 flyttade Lena in.

– Ursäkta talet, jag har svåra problem med käken. En tandläkare som har smitit iväg till Norge har förstört min mun, säger hon och ler med lite ledsna ögon. I salen är det uppdukat för kaffe, lurviga hunden Busen propsar på att få hälsa innan samtalet kan ta fart.

ANNONS

Lena är uppväxt i Vidkärr i Göteborg med föräldrarna Elna och Rolf Olsson. Redan som litet barn gillade hon att teckna och då hon gick på Flickläro­verket vid Götaplatsen i Göteborg fick hon teckna kroki. Läraren tyckte att hennes teckningar mer liknade modeteckningar och så fick det bli. Lena utbildade sig till modedirektris.

– Men jag fick inte utlopp för det jag ville. Så jag gick en kurs i textilform­givning på Textilinstitutet i Borås. Det är en tuff bransch, men om man känner intensivt för något och är beredd att jobba hårt är inget omöjligt, säger hon tillbakalutad i sin rullstol.

Lena fick jobb på Borås Väveribolag redan innan hon var klar med sin utbildning och några år senare övergick hon till att bli frilans. Främst tecknade hon naturmotiv i stiliserad form, men det blev även en del tomtar.

– Jag blev världsberömd med mina tomtar, suckar hon. Det blev kul till slut, jag kunde leva med det, men ska man prata om status i det yrket så är tomtar så här, säger hon och sänker illustrativt ner ena handflatan mot golvet.

Eftersom Sjuhäradsbygden och Borås är den svenska textilens Mecka började Lena att leta efter ett hus i området. Hon drömde om en röd liten stuga med vita knutar ute på landet och tittade på minst etthundratvå. Sen föll hon pladask för en jättelik kåk i Strömsfors mellan Svenljunga och Tranemo. Huset hade från början hört till ett lantbruk, för att sedan bli hushållsskola.

ANNONS

– Många Hallandstöser har gått där. Skolan kallades Stora Grötalunket, och det var många pojkar som gick förbi. När jag anlitade en hantverkare visade det sig att han kände till varenda stege och lucka i huset.

Lena var 28 år och hon trivdes fantastiskt bra i nya huset. Det var riktiga landet. Hon kunde skaffa katter och hundar och en häst. För sin stora bekantskapskrets ordnade hon många fester och den vackra punschverandan utnyttjades väl.

Lena var aktiv och reste mycket, mest i Sverige men det blev också ett halvår i Brasilien. Hon hade fått i uppdrag att göra en Europakollektion med hemtextilier för Artex i Blumenau. Det blev en rejäl kulturkrock. I Brasilien var det en oerhörd hierarki och situationen blev inte bättre av att chefsdesignern avskydde att den nya var en kvinna och dessutom europé.

Lena trivdes dock med kompisarna, hon umgicks med andra utlänningar i en internationell koloni. När ett halvår gått avslutade hon sitt Brasilienbesök med att resa runt några veckor.

– Det var ett fantastiskt land. Jag kom hem till Sverige i sambatakt.

Lena var enda barnet och hennes mamma likaså. När mamman avled bestämde sig Lena för att lämna sitt hus i Strömsfors och flytta till släktgården i Åsbro. Det var ett ekonomiskt praktiskt beslut. Om hon sålde morföräldrarnas gård skulle all vinst gå till skatt, det var innan skattereglerna ändrades.

ANNONS

Året var 1990 och Lena inledde en omfattande renovering av den gamla släktgården. Bara några veckor senare vaknade hon mitt i natten med fruktansvärda smärtor. Det var som om någon drog en rostig krokig såg genom knäna, hon kunde inte stå på benen men lyckades ringa sin pappa. När hon kom till sjukhuset fick hon smärtstillande medicin och smärtan försvann inom 48 timmar. Men rörligheten var för alltid begränsad.

Med hjälp av hantverkare och genom att hon klamrade sig fram längs väggar och dörrposter kunde renoveringen genomföras och till julen, ett halvår efter starten, var allt klart.

Trots sitt handikapp har Lena kämpat på. 1998 startade hon som nygift ett kattpensionat med hjälp av sin händige make Norbert. Ett hus på andra sidan vägen byggdes om och inreddes efter alla konstens regler och en av kommunens inspektörer bjöds in för att kolla att allt var rätt.

– Kattpensionatet har 15-årsjubileum i juli i år. Huset har tolv kattrum och det är gott om plats. De flesta kattägarna är stammisar, och det har fyllt på av sig självt genom året med hjälp av mun till mun metoden. Kattägarna kommer ända från Värnamo och Bohus för att låta sina katter bo här när de själva reser bort.

ANNONS

Äktenskapet höll i fyra år, sen fick Norbert flytta ut. Lena konstaterar att det var två bra år och två dåliga. Att hon egentligen är född singel och att hon aldrig har strävat efter att ha man, barn eller familj.

Lena, som har svårt att gå, får hjälp av goda grannarna Lennart och Stina Eliasson och andra hon litar på med att sköta kattpensionatet. Men hon besöker gärna sitt pensionat och dess fyrbenta gäster både ofta och länge.

Trots många läkarbesök och undersökningar tog det elva år innan hon fick rätt diagnos. När hon var på rehabilitering på Sommarsol i Vejbystrand för två år sedan kände en läkare igen hennes symptom. Han frågade var Lena gjorde när hon blev sjuk. Lena berättade om renoveringen och läkaren hade en diagnos klar. Behandlingarna som följde, och på det sätt hon svarade på dem, bekräftade hans teori.

– Jag är mögelförgiftad. Svart mögel syns inte och luktar inte. Det var när vi rensade trossbottnarna i huset jag kom i kontakt med möglet. Det var den som gjorde mig så sjuk.

Lena har inga smärtor men vinglandet var jobbigt och socialt mycket besvärligt. Numera använder hon oftast rullstol.

– Förr när jag var ute och gick var det många som trodde att jag var full. Jag blev mycket illa bemött.

ANNONS

Det svarta möglet finns inte längre i huset och Lena tycker trots allt att det är skönt att veta vad hennes handikapp beror på. Då och då längtar hon tillbaka till Strömsfors som hon fortfarande tänker på som ”hemma”.

– Förnuftet säger mig att det inte är likadant där efter 20 år. Nej, jag vill allt stanna kvar här på Åsbro så länge det går. Och driva mitt kattpensionat.

Namn: Lena Gunilla Rolfsdotter.

Född: 1945 i Göteborg.

Bor: I Åsbro norr om Varberg.

Därför heter hon Rolfsdotter: Efter sin pappa Rolf, ”Det lät snyggt”.

Intressen: ”Sitter nuförtiden gärna med datorn, det blir mest patienser och spel.”

ANNONS